Resbrev
Rapporter och intryck från olika resplatser
från våra medarbetare och gästskribenter

Publicerade i
ReseMagazinet

 



 

Resmål Mexiko                              

Övervintra i mexikanska Karibien  
Efter att i många år ha rest på kortare semesterresor till olika platser i världen bestämde jag tillsammans med min sambo att efter pensioneringen pröva att bo i ett och samma land en lite längre tid. Valet föll på mexikanska Karibien.

Där hade vi tidigare njutit av de långa promenaderna utmed stränderna, det sköna klimatet vintertid och alla sevärdheter. Vi hade besökt arkeologiska platser i djungeln och ön Cozumel. Där utanför sträcker sig världens näst största barriärrev med ett spännande undervattensliv.

Downtown Cancun
Vi fick via mexikanska vänner hyra en lägenhet i Downtown Cancun. Det var i ett hus med åtta lägenheter och en liten trädgård med pool. Vi ville hellre bo i den mexikanska delen av staden än i det stora turistområdet i hotellzonen. Cancun var en liten fiskeby på 1970-talet och med åren har byn vuxit till en storstad med omkring en miljon invånare.

Hotellzonen i Cancun har luxuösa affärs- och nöjescentrum vid sidan av flotta hotell, som erbjuder promenader på de vidsträckta stränderna tillsammans med fiske, bad, båtturer, vattenskidåkning och andra moderna turistaktiviteter som utövas vid liknande stränder.


                                                                            Anki y Los Voladores  Foto: Anki Wennlert

I Downtown Cancun finns sköna parker att ströva runt i. Den största parken är Palapas Parque. Där finns en stor scen, där man visar olika evenemang. I parken är det alltid liv och rörelse på kvällarna och särskilt till helgerna. Det finns små bilar som barnen kör runt i samt marknadsvagnar med olika mat och inhemska produkter som kläder, smycken etc. som ofta kommer från Chiapas. Ibland är det sång och dans och har man tur kan man få se och delta i ett kollektivt bröllop. Många  brudpar har då en gemensam fest där släkt och vänner bjuds in till mat, musik och dans. Turister brukar också vara välkomna på ett hörn.

I Downtown finns även mexikanska marknader som SM 28 (Supermanzanas) , som mest är för turister och
SM 23 dit mexikanerna oftast går själva. Det finns stora mexikanska stormarknader som Chedraui och Commersial Mexicana vid sida av amerikanska kedjor som Walmart och Sam´s Club.

Ta dig runt
Här finns många lokalbussar, som kostar runt 8-9 pesos (ca 5kr) i en riktning.

Det är också enkelt att åka långfärdsbussar, som är utrustade med luftkonditionering, toaletter och filmvisning. Priset är också lågt. Enkelresa till Merida som är den största kolonialstaden på Yucatán är omkring 300 pesos enkel biljett. Jag har också sett erbjudanden på runt 100 pesos. Resan tar omkring 5 timmar.

Allt detta gjorde att vi utforskade Yucatanhalvön och delar av Chiapas under flera år. Jag skriver om detta i min första Mexicobok, som heter "Mexico-Yucatanhalvön och Chiapas i våra hjärtan.”

Anki B. Wennlert 
Hemsida: ankiwennlert.vpsite.se

FAKTA
Yucatnhalvön består av tre delstater Quinta Roo, Yucatan och Campeche.
Huvudstäder i respektive område är Chetumal, Merida och Campeche.
Cancun ligger i Quintana Roo men är inte huvudstad där.

Puerto Aventura ligger 87 km söder om Cancun.
Där finn en marina, golfbanor och en vacker sandstrand.  
En charmig semesterort med hotell, restauranger och småbutiker.

Xel-Ha ligger 122 km söder om Cancun. 
Snorkelutrustning finns att hyra till en billig penning.
Du kan vandra på småstigar i djungelområdet kring vikarna och dyka in i spännande grottor.
Området har fina restauranger och levande musik. Ha betyder vatten på mayaspråket.

Punta Allen är en gammal fiskeby som ligger i närheten av Tulum.
Där fanns enkla hus och hyddor och få turister, men området på vägen dit höll på att
exploateras trots att Sian Ka´an är ett naturreservat.

Sian Ka´an är ett djungelområde söder om Tulum.
Ett reservat för exotiska träd, växter och djur. Guide krävs i området.
Vi hade en guide som vuxit upp i djungeln i en liten grupp av människor, som levt tämligen
isolerat från omvärlden. Hans farfar hade blivit 124 år.

Han visade oss också templet Muyil, där man hittat artefakter som daterats till 350 f.Kr.
I området finns jaguar, ozelot, margaykatt, spindelapor tapir, puma och svart leopard för att
nämna några av de däggdjur, som finns där. Det finns även över 300 kända fågelarter som tucanfågel, påfågelkalkon, ägretthäger, vit ibis, pilgrimsfalk och grön kungsfiskare för att nämna några.

Celestun är känt för sina hägrar. Det ligger vid Mexikanska Golfen inte långt från Merida.

Progreso är en kuststad i närheten av Merida. Ett välkänt sommarparadis för stadsborna.

Sututa de Peon är en gammal hacienda. Där kan man än idag få se reptillverkning. Man sålde mycket rep till Europa under andra världskriget.

Isla Contoy är en ö norr om Isla Mujeres. Det är ett naturreservat, så man får inte bo där.
Omgivningarna är fantastiska och där såg vi även fregattfåglar med den orange påsen under näbben.
Dessa fåglar ser man annars på Galapagosöarna.
Runt ön finns också rikliga möjligheter till dykning och snorkling.

Xcaret är den stora Mayaparken i närheten av Playa del Carmen söder om Cancun. 
Förutom snorkling kan man vandra på djungelstigar till fladdermusgrottor, krokodildammar och
jaguarinhägnader. Många simmar i Mayafloden ut i havet genom grottor och tunnlar. En upplevelse utöver det vanliga!
Kronan på verket är den stora showen på kvällen. Publiken får ta del av ett mycket påkostat skådespel om Mexicos historia med traditionella sånger och danser.

Misol-Ha är ett vattenfall i Chiapas. Det ligger 69 km från Palenque i riktning mot San Cristobal.
Höga berg och djupa dalar och en storslagen natur.

Agua Azul är en serie med vattenfall, forsar och dammar i Chiapas i närheten av Mishol-Ha.

Chetumal är huvudstad i delstaten Quintana Roo. Där finns förutom Mexicos finaste Mayamuseum ett rådhus som har de vackraste muralmålningar vi har sett i södra Mexico. De föreställer scener ur Mexicos historia.

                             

Under de senare åren har jag och min sambo fortsatt utforska Mexico och då har
färden gått till delstaten Oaxaca och områden i bergen i södra Sierra Madre.
Det är ett område som ligger sydväst om Mexico City.

Vi hamnade i Huatulco på ett hotell som heter ”Hotel Plaza Delphinus”. Det ligger på 5 minuters
avstånd till den fina stranden Playa Chahue. Där är härligt att bada här fast man får se upp med
vågsuget, som kan uppstå när det blåser mycket. Fråga vakterna var man badar säkrast!

Inte överexploaterat
Om man vill bada någon annanstans finns det 36 sandstränder att välja på. Stränderna ligger
insprängda mellan klipporna i det fantastiska strandområdet. Vid de stora helgerna är stränderna
favorittillhåll för mexikanerna själva och när vi var där februari till mars var stränderna förhållandevis tomma.

Ägarna till hotellet Blanca och Roberto var mycket öppna och gästvänliga. De körde oss runt till
många olika sevärdheter och guidade oss på egen hand. Därför beslutade jag mig för att skriva lite om
dem i min andra Mexicobok. De ville gärna ha turister från Europa och Skandinavien. Sverige är fortfarande
tämligen okänt för dem. Nu har de fått den svenska flaggan, så kanske kan en och annan svensk turist
hitta vägen dit.

Jag såg mest kanadensiska turister i området även om lite andra nationaliteter hittat vägen dit också.
Området är fortfarande inte överexploaterat för turismen och vid många diskussioner har det framkommit
att man vill utveckla området mer inom hållbar utveckling och ekoturism. Då vet jag att vår gode vän på
Cozumel blir väldigt glad! Det är  viktigt att bevara naturens mångfald. Om man tar en båttur till havs kan
man fortfarande bli omringad av vilda sköldpaddor, delfiner och valar. Detta är idag något mycket sällsynt
 i andra områden av Karibien.


                                                               Playa Chahue. Bild: Anki Wennlert

Utflykt från Huatulco
Vid en tidpunkt ordnade Blanca och Roberto en personlig guidetur upp i bergen i Sierra Madre i närheten
av Stilla Havskusten. Vi fick tillfälle att bekanta oss med den storslagna utsikten och naturen här upp.
Vi besökte också kaffeplantager och fjärilsplatåer. Christian visade oss hur cacaofrukten såg ut.
Vi såg mangoträd, mandarinträd, citrongräs, ananas, röd trumpetblomma, kanelbuske, termitbon och
mycket annat. Den storslagna finalen på resan var vattenfallet Las Brisas. Där badade vi i lagunen i
anslutning till vattenfallet och efteråt blev vi bjudna på lunch. Det fanns en enkel lunchrestaurang som
sköttes av lokalbefolkningen. De bjöd på stenhällsbakade tortillor, kött och grönsaker. Allt detta ingick i
priset för en heldagsresa. Vi betalade ungefär 250 kr per person i privatbil med egen chaufför, mat,
entrébiljetter och allt som hörde till. Det är ungefär det pris man får betala om man åker med guidad
turistbuss till liknande utflyktsmål. Dessa utflykter utgår från Huatulco.

Resa med minibuss
Vid ett annat tillfälle tog vi minibuss upp i bergen till huvudstaden Oaxaca de Juarez. På det första
raststället blev vi mycket överraskade, för ägaren berättade att han bott i Malmö i två år och han pratade
lite svenska med oss.
Resan var lång och slingrig och då och då fick chauffören stanna bilen för att flytta något träd, som
fallit över vägen. Utsikten var enastående uppe i bergen. Det kändes som man flög. När vi kom fram
till huvudstaden, inkvarterade vi oss på ett vandrarhem nära det stora torget Zocalo. Vi hyrde ett dubbelrum
med toalett och dusch med varmvatten. Denna möjlighet erbjuds på många vandrarhem idag. Det var också
nyrenoverat och mycket fräscht. Vi betalade 450 pesos omkring 225 kr för ett dubbelrum. Frukosten var
också inkluderad. Stället heter ”Casa de Don Pablo” och vi kan varmt rekommendera detta ställe.


                                                                Oaxaca. Bild: Budgetres

Oaxaca de Juarez
Oaxaca de Juarez är en kolonialstad med mycket liv och rörelse. I Oaxacas dalar har det bott människor
sedan år 1000 f.Kr. Här byggde zapotekerna enorma pyramider, astronomiska observatorium och pampiga
palats långt innan år noll. Senare kom mixtekerna till trakten och gjorde sig kända som utmärkta hantverkare.
Denna tradition hålls fortfarande vid liv i de små byarna runt Oaxaca. Vi fick se skålar och krukor i svart
keramik (barro negro), grön keramik (barro verde) och brun keramik (barro marrón). Alla byar har sin specialitet.
Det finns också alla dessa små handmålade djur i trä. De kallas Alebrijer.
På torget i Oaxaca träffade vi poeten Fernando Alberto Méndez Cruz och han signerade boken ”Un tribute a
Oaxaca”
till oss. Där fanns dikter om många framstående personer från Oaxaca och händelser i Mexicos historia.

När vi kom tillbaka till Huatulco åkte vi till Santa Cruz och intervjuade Jane Bauer. Hon är redaktör för Magazinet ”The Eye”. Därifrån har jag fått många uppslag till innehållet i min andra Mexicobok. Jag
berättar lite om Benito Juarez och hans fru Margarita och 1800-talets Mexico. Likaså beskriver jag
de arkeologiska platserna Mitla och Monte Alban. Här uppe i bergen hittar man världens till omfång
största träd, Tuleträdet. Naturligtvis besökte vi fabriken för mezcaltillverkning och de stora textilcentrat Teotitlan, där man vävde underbara mattor.

Anki B Wennlert
 

FAKTA
Santa Maria och Pluma Hidalgo är mindre städer som ligger en bit
upp i bergen från Huatulco.
Från Pluma Hidalgo har man en storslagen utsikt över Sierra Madre Sur.
Där finns också fina väggmålningar
i kommunhuset.

Las Brisas är ett stort vattenfall som ligger nära Huatulco.
Crucecita är centrum i Huatulco. Där finns världens största
takmålning Jungfrun av Guadelope.
Santa Cruz är ett hamnområde nära Huatulco. Där lägger
kryssningsfartygen till. Där finns hotell och
restauranger och där är bra att bada, om man vill undvika större vågor.
Pochutla är en stad uppe i bergen. Där finns stora lokala marknader.
Playa Maguey och Playa Entrega är några av de andra vackra stränderna att besöka. Där finns
restauranger och bra snorklings- och badmöjligheter.
Mitla och Monte Alban har kända arkeologiska ruiner.
 Dessa områden ligger nära huvudstaden
Oaxaca de Juarez.
Tuleträdet nära Oaxaca de Juarez är världens största träd.
Oaxaca de Juarez är huvudstad i delstaten Oaxaca.
Teotitlan är ett välkänt textildistrikt nära huvudstaden.
Café Juanita ligger i Santa Cruz. Där hittar man Jane Bauer, som
är redaktör för ”The Eye”.
The Eye är ett magasin som vill berätta mer om vardagens Mexico.
Benito Jarez är Mexicos förste president. Har har zapotekiskt ursprung.
Margarita Maza de Juarez är hans fru. Hon kallas av många för Mexicos moder.

Bild: Strandförsäljare. Foto av Anki Wennlert

Resan dit:
Vi flög med Interjet och beställde själv våra biljetter via bolagets sajt på Internet. Det fungerade väldigt bra
och man kan kryssa i en ruta och få extra rabatt om man är över 65 år. Flygplanet höll väldigt god standard
och det var gott om utrymme för benen. Vi kunde också få ha med oss upp till 50 kg bagage!
 



”Mexico – Oaxaca – Ett förtrollat land”

Anki B Wennlert
Pocket 2014

ISBN: 978-91-87021-95-4

 

 



 

”Mexico-Yucatanhalvön och Chiapas i våra hjärtan”
Anki B. Wennlert 
Pocket 2012

Några av platserna som vi besökte och som jag skriver om i boken är förutom Cancun, Puerto Morelos, Playa del Carmen, Cozumel, Coba, Puerto Aventura,, Akumal, Xel-Ha, Tulum, Punta Allen, Sian Ka´an, Bacalar, Chetumal, Campeche, Merida, Celestun, Progreso, Uxmal,Valladoid, Chitzen Itza och de vackra öarna i norr Isla Contoy, Holbox och Isla Mujeres.

I Chiapas besökte vi Palenque, Aqua Azul och Misol-Ha.


 

> Köp Ankis Mexikoböcker på Resebiblioteket. Sök på: Anki B. Wennlert 

Mer om Mexiko och Karibien:
> Ankis hemsida
> ReseMagazinets BudgetresGuider om Mexiko och gör din egen resa.
> Mer om Oaxaca
> Budgettips för Karibien
> Karibien för Budgetresenärer

 


 



Marrakech, en långhelg


Tja, i början av December 2013 så behövde jag ett mål för min träning så jag hittade Marrakech halvmaraton som skulle gå av stapeln 26 Januari. Ett par klick senare så var både resan, ett hotell och startavgiften fixad. Billigt att flyga dit med ett känt Norskt bolag...


Well, några hårda träningsveckor i ett regnigt Sverige senare så var det dags.
Tåg till Sthlm, flygbuss och sedvanlig fösning runt i skock och köer så var jag incheckad och redo. Bekväm flygresa så några timmar flöt fint. Hade bokat hämtning från hotellet för att jag behövde hämta ut startnumret inför löpningen dan därpå. Tydligen hade jag bokat lite för snabbt för i min enfald trodde jag att " mitt " hotell låg nära starten så döm om min förvåning när det visade sig ligga mitt inne i Medinan. Utan guide första gången hade det varit kört.
Hotellet, Riad al Mamouni var för övrigt en fullträff. Så mysigt och med kalaspersonal. Väldigt prisvärt och med bara 6 rum som jag förstod det.

Löpningen morgonen därpå var hur fin som helst. Aningen kyligt vid starten men stämningen var på topp. Glada människor överallt, soluppgång och Atlasbergen i bakgrunden. Som ett vykort.
Loppet gick fint och hotellet hade en jacuzzi som var välbehövlig. En kvällspromenad och en turistig busstur, mest för att slappa samtidigt som jag fick kika runt lite, var skönt.



En middag på Restaurang Café de France satt som en smäck. Gyttret och kommersen på torget, La place, är obeskrivlig. Ormtjusare, massor med apor, fåglar - gamar tror jag. Små kaféer med gott kaffe. Hundratals nasare som pressade god färsk juice på löpande band. Färska mandlar, dadlar, allt, överallt. Just inget påtagligt tjatande tycker jag, kanske för att jag ser bister ut när jag knallar runt i min egen värld?

Somnade gott och fick mig en schysst frukost på morgonen. Hade bokat en transport upp i Atlasbergen närmare bestämt en liten by som heter Citi Fadma. Snokade rätt på en bergsguide för några timmars sagolik trekking. Hit ska jag igen. Byn har flera små restauranger som serverar lokala Berber-rätter. Fantastiskt gott efter några timmar på 2000 meters höjd på stela ben, efter halvmaran dan innan - men vilken natur. Så skönt. Tillbaka till Marrakech efter en perfekt utflykt...

Blev lite mer strosande innan kvällsmat på hotellet. Upp skapligt för hemfärd.
Marrakech var en angenäm upplevelse jämfört med min ungdoms tågluff till Tetouan - en resa som jag besparar er...

En helg såhär, lördag till tisdag, kändes helt lagom och temperaturen nu i januari var skönt varm mitt på dagen. Hörde att på sommaren är det otroligt mycket avgaser centralt i Marrakech, men nu var det hanterbart. Mer då? Billiga hotell, men en del priser på restaurangerna var överraskande dyra, kanske hade jag fått för mig att det skulle vara billigt, inte vet jag men gott var det.

Johnny Persson / Katrineholm

Anm. Johnny reser mycket och gärna till resmål lite vid sidan av.
        2012 gick han Pilgrimsleden tvärs över Spanien
. > Mer


 

Resbrev

Ooty
 
Bergsstaden Ooty, med ca 100.000 inv, ligger i delstaten Tamil Nadu, 2240 m.ö.h.,  nära gränsen till Kerala och Karnataka i Indien. 
När vi 2010 åkte vägen mellan Mysore och Coimbatore såg vi vid ett flertal tillfällen vägskyltar med namnet Ooty och efter att ha besökt Munnar och dess teplantager kändes det spännande att även utforska Ooty ett par dagar.
 
Nilgiri Mountain Railway
Det som kom att avgöra beslutet att ta sig till Ooty var Nilgiri Mountain Railway, bergsjärnvägen mellan Mettupalayam och Ooty, 55 km. Att åka det tåget kittlade en hel del.
Järnvägen kallas även i folkmun för The Toy Train (leksakståget). Tåget drivs av ett ånglok. Uppför berget ligger loket sist och skjuter vagnarna upp. Loket driver de tre vagnarna via en kuggstång placerad mellan rälsen på samma sätt som tågen i Alperna drivs.
 
I Ooty såg vi Rosen-trädgården och den Botaniska trädgården, bergstoppen Doddabetta på 2633 m.ö.h., den konstgjorda sjön Ooty Lake med lite båtliv. Vid sjön kan man hyra motor, rodd –eller trampbåtar. Själva staden Ooty och dess folkliv var också intressant.
Därutöver finns så klart rundturer, vandringar, hästridningar mm att uppleva. I de trädgårdar vi besökte kunde vi ana hur vackert det kommer att bli när vintern under november—februari är över och då högsäsongen  i april-maj kommer. Då kommer också perioden på året när hästkapplöpninsbanan, granne med busstationen, öppnar för sina tävlingar.
 
Till och från Ooty
Vi tog tåget från Kerala-kusten till Coimbatore. Efter en övernattning där åkte vi lokalbuss till Mettupalayam. Tanken var att bo där en natt och sedan åka miniatyrtåget uppför till Ooty, men det var fullbokat och då valde vi mellan buss eller taxi. Det blev taxi för att på bästa sätt ta del av naturupplevelserna. Taxi denna sträcka kostar ca 1500 rupies (ca 150kr).
Återresan kan ju ske samma väg eller så väljer man att åka buss västerut via t.ex. via Wayanad till Calicut vid kusten.
Vi valde att boka tåget tillbaka till Mettupalayam.
 
Boende finns det gott om. Vi hade inget bokat och hittade ganska snart ett bra hotell nära buss –och järnvägsstationen för runt 100:- SEK.
 
Vädret då? Jo, i december-januari är det vinter och kallt på kvällar och nätter (ned mot 10 grader). Dagarna, de soliga, är varma och sköna (ca 25 grader).

Å. Stolt dec 2013

> Se fina foton från tåget
 

 


 

Resbrev

Med bil i Swaziland
Vi kom in i landet utan några problem.

Fråga till medresenären: Hur lång tid tar det innan vi kommer till Mountain Camp?
Svar: Tja, cirka fyra-fem timmar.

Åtta och en halv timma senare var vi framme.
Dom sista 18 km tog ungefär en och en halv timma att forcera.
Nyplöjd åker är en bra väg om man jämför!

Shewula Mountain Camp
består av sex hyddor med toalett och dusch.
Duschen med halva väggen borta upptill, gav en milsvidd utsikt. Fotogenlampor och gas.
Vi togs emot av två glada damer som gav oss mat och jag tror att vi sov innan klockan åtta.

 

Kommunen består av ca: 10 000 invånare och kommunchefen (en post som går i arv) har tillsammans med folket sett till att dom fått bidrag från regeringen, EU samt en italiensk och en engelsk organisation, vilket gör att alla barn kan gå i skolan mellan 6 och 9 år. Det kostar 1500 R(1000 kr) barn/år. Dom har volontärer som kommer från bl.a. annat Norge och Italien som vistas där någon månad i taget.

Rundtur i byn
Vi fick en rundvandring på tre timmar i byn. Det var otroligt fattigt. Här kan man snacka om stampade jordgolv! Alla var så glada att vi besökte dom och uttrycket sin tacksamhet att vi hade åkt så långt för deras skull!!

Man odlar framför allt majs. De flesta familjer hackar upp jorden och sår majsen. Några hade en oxe och hemmagjord plog eller harv - en trästam med järn eller träpinnar på.
Husen är runda stenhus med sovmattor (tunna bastmattor) på golvet. Kokplatsen var så full av rök så efter ett par minuter började ögonen rinna, men där satt kvinnorna oberörda och passade grytan med majsgröt.

Månggifte
Alla män har rätt till så många fruar han har råd med. Enligt lagen kan en kvinna begära skilsmässa om mannen är otrogen, men i verkligheten blir det svårt eftersom månggifte är tillåtet. Vad är otrohet och vad är möte med en ny blivande hustru?
Kvinnorna är med ute och arbetar hela dagen och när dom kommer hem vilar mannen och kvinnan tar hand om mat, barn och tvätt. Det är inte så otroligt långt tillbaka vi hade samma arbetsfördelning i Sverige och det har väl blivit bättre men…… Tyvärr tar det nog längre tid här. Vi pratade med en kvinna som hade sex barn och jobbade på campen. Hon ansåg att det var helt ok för det stod i bibeln, så det var Guds vilja och inget man skulle ändra på. Eftersom man var flera fruar hjälptes man åt med hem, barn och gubbe. 

Raka vägen tillbaka
När vi lämnade Shweula så frågade vi om bästa vägen till gränsen. - ”Bara kör rakt fram”.
Kollade kartan ca. 20 mil. Efter 10 mil var vi i Munzimi. Dit skulle vi definitivt inte. Fel håll.
Rakt fram hade blivit liten sväng åt höger. Nåja, dom 20 milen blev 45, men till slut var vi vid gränsen och blev insläppta i Sydafrika igen.
Trafiken har blivit mycket hetsigare på 10 år, minibussar och stora lastbilar äger vägen.

Möte med leopard
Kom dock lyckligt till St Lucia.
Tanken var att vi skulle åka taxi från restaurangen senare på kvällen, men i St Lucia har dom ännu inte börjat med någon taxiverksamhet! Så när vi gick hem på kvällen efter att vi ätit, sprang det en leopard över vägen tio-femton meter framför oss. Och vi som inte fick någon I Kruger.
Enligt inhemska befolkningen går dom inte till attack. Vi är glada att just den här leoparden visste om det.

Vi var i Lucia två dagar. Badade ömsom i poolen, ömsom i jaccuzin. Klart godkänt.
Sen en övernattning i Durban. Det är ju inte precis en plats där man promenerar omkring på gatorna och bekantar sig med folk. Det blev middag på en restaurangen bredvid hotellet. Veckans tredje fish and chips och sen god natt.
Lämnade bilen på King Shakas flygplats med en framfälg som inte längre var rund och utan navkapsel efter ett (eller flera) besök i olika ”pothole´s” och lyfte sedan mot Kapstaden.

Gamla Globetrotters nov 2013


Frimärke med bild från Shewula Mountain Camp
 

FAKTA SWAZILAND
Konungariket Swaziland, är en absolut monarki belägen i södra Afrika med 1,3 milj. invånare.
Storlek ung. som Kuwait och något mindre än Israel och Slovenien.

1968 blev landet ett självständigt kungadöme efter att ha stått under brittisk kotroll sen 1902.
Landet styrs enväldigt av kungen som utser sina statsråd vars roll är att vara professionella rådgivare.
Politiska partier är förbjudna. Statens kontroll över media är stark. Yttrandefriheten är starkt begränsad.

84 % av befolkningen tillhör swazifolket, och 10 % zulu. Cirka 2 % är sydafrikaner och 1 % asiater.
Landet har två officiella språk; engelska och swazi.
Cirka 40 % av befolkningen är zionister (en inhemsk riktning inom kristendomen), ca 30 % tillhör något annat samfund, framför allt olika protestantiska samfund, 10 % är katoliker och 3 % är muslimer.


Swaziland är ett av Afrikas mest industrialiserade länder.
Landet är rikt på naturtillgångar, bland annat finns i landet asbest, kol, vattenkraft och skog.
Betydande jordbruk drivs på självförsörjningsnivå.
Swaziland är mycket beroende av grannen Sydafrika: mer än 90 % av Swazilands import kommer därifrån
och 60 % av exporten går dit.

Swaziland är ett tryggt resmål med låg kriminalitet.
Källa: Wikipedia m.fl.

> Swazilands hemsida
> Reseinformation från Sveriges Ambassad i Swaziland

RM 14/2014
 


Föräldraledighet i Thailand med två små barn

Resbrev från familjen Bengtsson-Håkansson

Göteborg – Bangkok - Huan Yang – Bangkok -
Kuala Lumpur – Bangkok - Koh Chang – Bangkok - Göteborg.



... det
blev det dryga sex veckor – förlagda under Sveriges oginaste årstid, februari-mars.

Vi tyckte att senvintern kunde passa bra, då lillebror ännu inte blivit 2 år, och därför inte behövde en egen flygstol, men ändå var så pass stor att vår oro över att resa med ett litet spädbarn i tropisk värme hade gått över.

> Läs hela berättelsen på Resa med barn


 






På franska kanaler

Resbrev från långtidsseglare

Lyon
Efter att ha klarat av floden Rhône stannade vi några dagar i Lyon.
Lyon har varit en av Europas ledande silkesproducenter och för att skydda det ömtåliga
silket så byggde man gångar genom husen så att man kunde transportera det.
Gångarna kallas Traboules och är turist attraktioner idag. Vi provade givetvis på att gå
igenom några stycken.
Ett besök i 1800-tals katedralen Notre Dame de Fourviere uppe på höjden gjorde vi
en varm eftermiddag. Gatorna dit är långa och branta så det smakade bra med en kall
förfriskning efteråt.
Hela gamla stan är full av trevliga affärer, barer och restauranger, ett mysigt
område att promenera i.


Saône
Efter Lyon så gick vi vidare på floden som nu heter Saône och är fjorton mil lång
med bara tre slussar. Här är strömmen inte så kraftig som i Rhône, så det känns trevligare
att färdas här. Utefter Floden är det grönt och fint och på sluttningarna ser vi massor
av vinodlingar .

Trevoux
Första stoppet blev den lilla byn Trevoux, som alla byar fin, med gamla hus och
små smala gator och torg. Här passade vi på att gå till slaktaren. En härlig upplevelse
med massor av färdiglagade rätter och kött i alla former.
Vår franska är ju inte vad den borde vara (och engelskan är inte lika vanlig här som
på andra ställen vi besökt) men alla som vi träffar är glada och hjälpsamma, så snart
har alla kunder i butiken engagerat sig och hjälper oss att handla.
På söndag morgon var marknaden i full gång när vi vaknade. Massor av grönsaker,
ostar, bröd och köttvaror såldes på gatan alldeles ovanför vår förtöjningsplats.



Montmerle sur Saône
Nästa dag gick vi vidare till Montmerle sur Saône, Här liksom på många andra ställen
vi besöker är det Fete! eller fest som vi säger. Här var det musikfest med mest jazz…

Macon blev nästa anhalt och även här hittade vi en brygga där vattendjupet var tillräckligt.
Vi sticker ju nästan 1 meter 80 cm, så det är bäst att planera sin rutt så att det finns
platser att lägga till vid. Vi var lite oroliga för vattendjupet i kanalerna, men än så länge
har det inte varit några problem. Bara man håller sig i mitten.

Tour de France
I Macon skulle en av etapperna i Tour de France starta så vi stannade några extra dagar
för att få vara med om det. Dagen innan starten var det feststämning i staden med massor
av musikgrupper, vinprovning m.m.
På ett ställe stod en servicebil uppställd och visade hur dom jobbade med cyklarna.
Håkan passade på att lyfta en cykel för att kolla hur tunga dom var… eller snarare lätta!
Ramen är byggd av kolfiber om vi förstod rätt är hela cykeln ett mekaniskt mästerverk,
med bland annat elektriska växlar som sköts med små knapptryckningar.

Starten skulle vara klockan tolv, så vi var i god tid och fick en fin plats precis vid startområdet.
Innan cyklisterna stack iväg så körde en hel karavan med olika sponsorer runt i stan och
slängde ut reklamprylar - rena cirkusen!!
Innan starten frågade vi en av cyklisterna hur lång dagens etapp var och fick till svar att
den var som vanligt… ca tjugo mil!!
När väl starten gått så följde en jättekaravan med servicebilar efter. Tour de France är
en stor tillställning!

Vi stannade kvar i Macon för att se fyrverkeriet i samband med Frankrikes nationaldag
den 14/7. Tyvärr var det gråmulet och regn så vi såg inte så mycket av det.
Vädret växlar mellan jättevarmt ca 30-35 grader till 15-20 och ändå svalare på nätterna.
Men det är väl lika bra att vänja sig…

Canal de Centre
Färden gick nu vidare via Tournus till Chalon sur Saône som givetvis hade fest med
massor av musik och teatergrupper på gator och torg, så även här kunde vi roa oss!

Strax efter Chalon sur Saône så börjar Canal de Centre som är elva mil lång och
har sextioen slussar. När vi svänger av från Saône in på Canal de Centre så tror Håkan
att vi kommit fel! Men Gerd hade koll på kartan och sa att det var rätt. Det kändes
som att gå in i Mölndalsån! Smalt och krokigt! Men väldigt vackert blev det, med massor
av fågelsång, små byar och fiskare som satt utefter kanalkanterna. En del med enkla metspön
och andra med radiokontrollerade spön! ( FUSK?)

Här möter vi också mer uthyrningsbåtar i den annars glest trafikerade kanalen.
Uthyrningsbåtarna ser väldigt praktiska ut med stora salonger, gummistötdämpare runt
om och inte så djupgående. I vårt tycke lite fula, ser ut som paddor!

Pråmdragare
Första natthamnen blir i Chagny där vi förtöjde bakom en pråm längst med kanalen.
Här växte träden över kanalen från båda sidor, så det kändes som att vara i en grön tunnel.
 
Nästa dag gick vi genom 18 slussar och kom till Ecuisses där vi besökte ett kanalmuseum
som var inrett i en gammal pråm. Vi var helt ensamma, så vi fick en jättetrevlig guidning av
en engelsktalande man. Det var mycket intressant. Bland annat fick vi veta att kvinnorna
dragit pråmarna på kanalerna innan man hade hästar och åsnor som drog. Guiden berättade att
kvinnorna hade en sele att dra med, så dom kunde sticka under tiden… Männen stod vid rodret (utan stickning).

Utefter kanalerna är det jättefina cykelbanor, där det är massor av folk som cyklar med
packningar och släpkärror. Det är en stor turistgrej att åka längs kanalerna. Även vi tar en tur
med våra hojar, men försöker att åka en bit ifrån kanalerna som vi ser rätt mycket av i alla fall.

Det märks att vi är ute på landsbygden för byarna är små och överallt är det lantbruk
med mycket spannmål, majs och solrosor. Korna är vita här och heter charolaiss.

Slussteknik
Innan vi kom fram till vår nästa hamn Blanzy, så passerade vi fyra slussar i tät följd och
kom upp till kanalens högsta höjd ca 300 m över havet!
Nu börjar vi att slussa nedåt, som är mycket enklare, för nu sjunker vi i sakta mak
istället för att höjas upp med kraftiga vattenströmmar. Vissa av slussarna är automatiserade
så dom sköter vi själva genom att Gerd klättrar upp för stegen med tamparna och drar
i startsnöret (Håkan sköter rodret).
I en del slussar finns personal ifrån VNF (kanalbolaget) som hjälper oss.
Dom är mycket vänliga och servar oss hela tiden.

Museibesök
I Blanzy hittade vi ett museum som visade hur kolgruvorna drevs från mitten av
sjuttonhundratalet och fram till år 2000, då alla kolgruvor i Frankrike stängdes.
Även detta var lärorikt att få se hur människor och djur slitit i mörker och smuts.
1825 var det ca 500 hästar som drog kolvagnarna nere i gruvan. Innan dess hade
12-13 åringar fått streta med vagnarna.

Vi lär oss något varje dag. På nästa ställe, Genelard, fans ett museum som visade
tiden när Frankrike var ockuperat under andra världskriget. Demarkationslinjen gick
längs med Canal de Centre där tyskarna hade vägspärrar vid broarna.
Vi skall vara tacksamma att Sverige har klarat sig ifrån krig i modern tid.

Utflykter
Sen blev det byn Paray le Monial, picknick med fiske, boule, promenader och en
tur på kanalen ner till Digoin där det var Escargotfestival som vi lyckades undslippa
på grund av långa köer.

Det blev även ett par utflykter i bil, tillsammans med gäster, till vindistrikten i Bourgogne.
När vi lämnade Digoin så lämnar vi samtidigt Canal de Centre och går in på Canal Lateral a la Loire
som är ca 19 mil lång och har trettiosju slussar. Men mer om det en annan gång.

Gerd och Håkan S/Y GIM augusti 2012
 




Allt om El Camino 
Resbrev och reportage

Europas äldsta turistmål, världsarv och en annorlunda resa

Vi har sammanställt allt du behöver veta
Fakta, tips, intervjuer, inspiration, guider och upplevelser.
Vi har testat leden, känt på stämningen och träffat människorna.

Vägen går går genom bl.a. Pamplona, Riojas vinodlingar, Burgos
och Leon till staden Santiago de Compostela i Galicien.
Många börjar vandra i den mysiga staden Saint Jean-Pied-de-Port vid franska Pyrenéerna.
Idag har pilgrimsleden fått en renässans och av skilda anledningar
Det finns olika motiv att göra färden och de behöver inte vara andliga.

När jag var fem kilometer utanför Santiago och såg bort mot staden,
  tänkte jag: - Jag vill inte gå dit. Jag vill inte att det skall vara slut."

  Karin, Österrike 59 år. Sagt under sin första Camino


>Läs Allt om El Camino -
Budgetres gjorde resan 2012

 





Skidresa till Bansko, Bulgarien
Resbrev från en annorlunda skidresa
Våra resenärer tar sig från Alanya, Turkiet med flyg och buss till de bulgariska Alperna.

Den 17 januari gav vi oss iväg för att åka skidor i Bansko, Bulgarien.
Det skulle samtidigt bli vår första s.k. ”visa run” eftersom vårt turkiska visum på 90 dagar gick ut.
Några paketresor fanns inte, utan vi snickrade själva ihop en resa, som tog 10 dagar (varav 5 skiddagar), eftersom vi inte ville resa på natten.

Buss och flyg till Istanbul
Första dagen tog vi bussen till Antalya för att flyga med ATLASjet till Istanbul, billigare än att åka nattbuss.
Det gick snabbt, 1 tim i luften och så var vi framme på Ataturk International Airport i Istanbul. Efter en knapp timmes resa kom vi till stadsdelen Sultanahmet och steg av cirka 50 meter från Star Hotel.
Efter att ha tittat på rummet och lämnat bagaget, gick vi till Blå Moskén innan det blev mörkt.
Kallt var det och snö på marken. Vi hade kommit långt norrut.

Buss till Sofia, Bulgarien
Klockan nio nästa dag tog vi bussen till Sofia från den väldiga busstationen.
Bussresan gick bra i den bekväma bussen, trots att värmen ombord snart närmade sig 30 grader.
Uppehållet vid gränsen skulle vara 10 min sades det, efter 1,5 tim kom vi äntligen iväg. Vid sjutiden på kvällen var
vi framme i centrala Sofia där vi bokat ett hotell nära busstationen.

Det var litet obehagligt att komma fram så sent Det var mörkt och inte mycket till gatubelysning.
Så det fick bli taxi till hotellet trots att det låg bara på fem minuters gångavstånd.
Taxin kostade 5 BLV, ungefär 25 kronor så det var OK. Vi hade ju också två stora väskor att kånka på.

Sista etappen till Bansko
Nästa morgon var det dags för slutetappen, lokalbuss Sofia – Bansko.
Nu fick vi se litet mera av Sofia, en blandning av gamla förfallna hus och nybyggen med glasfasader.
Det är förstås banker och försäkringsbolag samt internationella företag som håller till i de flotta nybyggena.
Egentligen såg det ut precis som vi förväntat oss.

Bansko
Bansko i Razlogdalen är betydligt prydligare och mer välmående än många andra små samhällen vi passerade.
Man har byggt mycket för att ta emot turister och man kan undra hur det skulle fungera om alla turistbäddar var upptagna.
Det finns bara en linbana upp till skidområdet och även om vi aldrig behövde vänta mer än fem minuter att stiga in i ett ”ägg” så hörde vi om kötider på halva dagar när det var säsong!
Konstigt att vi hade sån tur och hade fint väder, gott om snö och bra skidåkning under vårt besök.

Lägenhetshotell
Vi bodde i ett lägenhetshotell, Comfort Aparthotell, en studio med fullt utrustat kitchenette, bokat via Internet.
Vi fick en stor tvårumslägenhet med kök, utrustningen bestod av 4 tallrikar, 4 glas, 4 muggar, två gafflar, en kniv och 4 skedar. En vänlig städerska hjälpte oss, så vi fick en gryta och ytterligare en kniv fast hon fattade inte varför vi behövde två knivar!

Frukostbuffé var inkluderad men middag fixade vi själva. Jag är alldeles för lat att gå ut och äta på kvällen
när man kämpat hela dagen i backen.
Det fanns en stor mataffär alldeles i närheten med färdiglagat att köpa eller alla råvaror man kan behöva
för att fixa mat. Och ölen var fantastiskt, 0,5 lit Zagorka för 1 BLV  (mindre än 5kr). Mycket god lageröl.
Den kan vi rekommendera.

Skidor hyrde vi på Intersport 2 och kunde åka på säsongens värstingar första dagen.
De passade oss inte, så vi bytte till en annan modell av annat fabrikat, som vi behöll resten av tiden.
Skidmodellerna verkar ändra sig hela tiden och numera får man anpassa sin åkstil till skidorna om man skall hänga med. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, även om det känns litet konstigt i början.

Internationellt
Litet kul var att vi träffade ett par medlemmar från Landskrona Alpina Klubb en eftermiddag i backen.
Våra pjäxor är ju urgamla och helt plötsligt upptäcker vi en åkare med samma årsmodell – och en svensk dessutom!
Annars var det mest bulgarer, rumäner och ryssar i backen, många snowboardåkare som knappt kunde ta vara på sig själva och än mindre visa hänsyn för andra åkare.
Några engelsmän fanns också på plats, men den stora invasionen är visst i februari, när engelska skolor har lov.
Då blir det liv i byn. Engelska ungdomar festar om rejält. 

Shopping och nöjen
Bansko är en relativt stor ort och vi hann aldrig se hela samhället.
Affärsutbudet är omfattande, man kan köpa allt från pälsar till aftonklänningar
i lamé förutom sportutrustning i alla former.
Åtminstone tre antikaffärer låg på huvudgatan, Pirin Avenue, och de tilldrog sig stort intresse med gamla träskidor och backelittelefoner i skyltningen. Mängder med restauranger med ivriga inkastare, pubar, casino, växlingskontor m.m.
 
Det man kunde klaga på var snöröjningen. Trottoarerna var livsfarligt isiga och risken att halka och slå sig
verkligt stor.

Snöig återresan
När vi började återresan, hade det redan snöat ett dygn och bussresan
tog betydligt längre tid än då vi åkte upp till Bansko.
Chauffören var säker och vi var aldrig oroliga, trots att vägen ofta var rena iskanan.

Samma hotell i Sofia över natten och nästa morgon avresa klockan nio.
Ingen taxi utan vi fick kånka väskorna i snösörjan. Portiern sade att han beställt taxi en
halvtimme tidigare och den hade ännu inte kommit – alltså hade vi inget val annat än att gå.

Det tog tolv timmar att komma till Istanbul. Snöstorm hela vägen och trafikkaos.
Långtradarna stod stilla i halkan och när vi kom till gränsen, hade de blockerat hela vägen.
Som tur var kom en sandbil och vår fil kunde tömmas, så vi kom fram.

Istanbul
I Istanbul hade vi bokat ett loppigt hotell på den jättelika busstationen.
Bekvämt när man kommer fram klockan nio på kvällen.
Mat åt vi på en sylta, kebab som var helt OK och som serverades av en snäll turk
– de är alla vänliga förresten.

Följande morgon skulle vi gå till IKEA alldeles intill och handla svensk mat.
Det blev ingen storhandel hos IKEA. Man skall numera bara sälja mat som tillverkats av IKEA,
alltså ingen Kalles, ingen Marabou choklad, ingen Dajm, ingen Abbas sill.
Snopna och ganska tomhänta gick vi därifrån.

Busväder
Flygresan till Antalya var försenad på grund av vädret. Det snöade och snöröjningen fungerade inte på startbanorna.
Det hade ju bara snöat ett dygn, vilken överraskning. Nå, vi fick vara nöjda med att komma
iväg 3 tim försenade och slippa åka nattbuss hem.

Vädret blev bara värre med rekordkyla i hela Europa varvid många frusit ihjäl.
I Bulgarien har det töat med svåra översvämningar när en damm brustit precis vid vägen
där vi körde med bussen. Vi hade fantastisk tur som prickade in en vädermässigt bra period,
det har bara varit elände efter vår hemkomst.

Det var skönt att komma tillbaka till Alanya, även om resan varit lyckad på alla sätt.
Däremot fick vi en rejäl eftersläng med influensa, som tog hårt.

Det största problemet är annars de nya visumreglerna i Turkiet som trädde
i kraft 1 febr. 2012. Men det är en helt annan historia…
                                           
  Jordenruntresenärerna febr. 2012

> Läs MiniGuide Bansko - med fakta och resinformation


 




Resbrev från Tilos, Grekland

Den lilla grekiska ön Tilos ligger väster om Rhodos.

Någon flygplats finns inte på Tilos och de flesta besökare anländer med snabbfärja från Rhodos.

Färjan lägger till i Livadia på öns östra sida där även besökande segelbåtar har möjlighet att förtöja i den lilla hamnen. Vill man ha mer privatliv, går det bra att ankra ute i bukten som är väl skyddad mot förhärskande vindar.

Livadia är en liten by som man promenerar genom på tio minuter vilket man absolut inte skall göra.
Hela charmen med Tilos är det lugna tempot och de vänliga människorna, så varför jäkta?

Om man inte har ordnat boende i förväg har man möjlighet att på plats ta sig en titt på utbudet.
Under lågsäsong är det gott om plats men under sommaren är de säkrare att ha bokat innan.
De flesta restauranger och barer ligger längs strandpromenaden och med litet tur hamnar man på Sofias restaurang.
Det gjorde vi en vacker kväll i oktober och kunde få litet mer information om livet förr och nu på Tilos.

Under dagen hade vi gått den vackert anlagda vandringsleden österut till Gera och förundrat oss över de små husen, sedan länge övergivna. Nu fick vi förklaringen. I Gera bodde man bara under skördetid då folk flyttade från Mikro Horio till Gera för att inte behöva gå den långa vägen fram och tillbaka dagligen. Att man odlat i stort sett varenda plätt på Tilos syns fortfarande. Även de brantaste bergssluttningarna är prydligt terrasserade och stengärdena finns kvar trots att det intensiva jordbruket och djurhållningen upphörde efter andra världskriget. I oktober är bergssluttningarna brunbrända men under våren blommar hela ön.

Nu är även byn Mikro Horio övergiven sedan länge. Tak finns inte kvar på husen, vilket skall bero på att virke var sådan bristvara att man tog det med sig när man flyttade. Bara de rika kunde köpa virke till tak på sitt nya hus.
Sommartid öppnar man ett diskotek i Mikro Horio där man knappast stör någon. Busstransport anordnas för de intresserade.

Enastående utsikt
Mikro Horio kommer man till om man tar vandringsleden norrut från Livadia, på bergssidan längs stranden. Utsikten från vandringsleden är enastående och man kan klättra ner till små vikar och njuta av sin egen lilla badstrand med klart vatten.
För att komma till Mikro Horio är det bara att fortsätta längs stigen. Ett litet stenkummel markerar avtagsvägen alldeles innan man börjar gå nedåt till stranden i Lethra-bukten. Det gäller att ha ögonen med sig för att inte missa avtaget, men man har kommit rätt när man ser en soffa i sten under ett olivträd. Där kan man slå sig ner och njuta av skuggan och utsikten över det djupblå havet.

Om man vill ha större variation på vandringen tar man bussen till Megalo Horio, byn mitt på ön. Bussen går vid 8-tiden på morgonen, turlistan hittade vi i fönstret på ”Systembolaget”. Det är inte någon filial till svenska systembolaget utan en skämtsam svensk besökare som skrivit ihop en A-4 sida om möjligheterna till spritinköp i butiken, som ligger ett kvarter in från strandpromenaden.
Det finns även en utmärkt karta över Tilos uppsatt i butiken. Kartan visar förutom vägnätet också vandringslederna på ön och är en bra hjälp när man planerar en utflykt. Den lilla turistinformationen vid strandpromenaden har en karta som dock inte är fullt så detaljerad.

Bussen gör även en tur till klostret Panteleimona på nordvästra sidan av ön med en timmes uppehåll för att titta på klostret och inta förfriskningar. Naturligtvis finns det både bil och scooter att hyra i Livadia om man vill rulla runt själv. Trafiken är minimal och de flesta vägar är asfalterade.

Efter dagens vandring är det skönt med ett dopp i havet.
Stranden i Livadia består av små runda stenar, inte det bekvämaste att ligga på men det finns solstolar.
Vattnet är kristallklart och en simtur mycket behaglig och svalkande.
Öns sandstrand av format ligger i Eristos-bukten där det även finns några små hotell.

Öpriser
När solen gått ner bakom bergen är det dags för ett besök på Sofias restaurang. Sofia finns inte kvar annat än som ett inramat fotografi på väggen. Det är sonen som driver restaurangen nu och han har bara goda ord att säga om mor Sofia.
Restaurangen är mycket familjär, ingen brådska här inte och vill man ha hjälp med menyvalet går det bra. En förrätt kostade i oktober 2011 mellan 3 och 5 euro, huvudrätter fanns från 7 euro och uppåt. En ”stor stark” kostade 2,80 euro. Moussakan var god och mättande, trivselfaktorn hög och vi gick tillbaka till Sofias redan nästa dag.

Det finns flera små mataffärer i Livadia men någon priskonkurrens finns inte. Det är lika dyrt överallt! Förklaringen som erbjuds är att affärsinnehavarna handlar sina varor i butikerna på Rhodos och tar ut kostnaden för detta på sina varor. En flaska vin som normalt kostar 4 euro på en större ö (Leros) kostar 7 euro på Tilos. Det finns både slaktare och bagare i Livadia så självhushåll fungerar, om man känner för det. Båda bör besökas på förmiddagen om man skall få något med sig hem.

Sajten www.tilostrails.com/  har mycket information om vandringsmöjligheterna på Tilos, om man vill planera sitt besök i förväg. Annars kan man bara njuta av lugnet och ta dagen som den kommer.

De flesta restauranger och små hotell stänger i mitten av oktober och ägarna flyttar till fastlandet för att skaffa arbete över vintern. I april kommer man tillbaka och öppnar för säsongen.

Vi besökte Tilos i början av oktober och tyckte att temperaturen var mycket behaglig både i luften och i vattnet.
Under våren kan man njuta av blomprakten medan sommaren kan vara i varmaste laget om man planerar att vandra mycket.

                                                                                             Jordenruntresenärerna jan. 2012
 




Resbrev från Miami
       Januari 2012
Key West
är den absolut största behållningen av resan  i Florida.
En väldigt vacker stad, gamla fina hus med verandor och mycket snickarglädje.
Utefter stranden planterade man i slutet av 1800 talet massor med palmer för att man skulle kunna rida där i skuggan. Det intressanta är att det bara fanns två hästar!
Sloppy Joés bar var Hemingways favorit, 1935 ville värden höja hyran från 2 till 3$, då blev Joe sur och köpte huset där nuvarande bar finns. Historien säger att vid midnatt när kontraktet gick ut, tog alla gäster sitt glas och sin stol och gick till nya baren.
Namnet kommer från att golvet alltid var halt av smältande is.

Tillbaka i Miami
tog vi in på hotellet vi bokat ute vid flygplatsen, ganska sunkigt men ändå ok.
Som alltid - du får vad du betalar för.
När vi skulle tända de två sänglamporna, enda belysningen i rummet, fungerade inte den ena.
Detta berodde på att sladden var ca: 50 cm för kort. Ringde receptionen, en man kom, kollade,
konstaterade att sladden var för kort, och gick. Ny vända till receptionen. Anvisades nytt rum,
tro det eller ej, samma sak. Då tröttnade receptionisten och vi fick ett otroligt stort och fint rum vid poolen.
Sensmoral: var alltid griniga när något är fel.


Sightseeing
Efter alla mediokra hotellfrukostar åt vi idag på IHOP, pannkakshus.
Äggröra, bacon, tjocka pannkakor med blåbär.
Idag har vi åkt med sightseeing buss och får väl revidera vårt första intryck av Miami lite grann.
Här är väldigt många lummiga fina grönområden och stränderna är helt underbara.

Måste till sist ha lite synpunkter på trafiken. Vi har kört ett stort antal mil, cirka 300,
trafikrytmen har genomgående varit alldeles utmärkt, ingen hets, inget vrål av en BMW eller Merceders
som hörs och syns i vänsterfilen. De flesta kör 10-15 över fartgränsen. Det enda är att man får vara
ute i god tid vid filbyte, de gillar inte att släppa in någon.
 
Sista dagen fortsatte vi vår tur med buss och denna gång med stadsrundtur.
Vi har nu förstått att det finns inga fattiga människor i Miami, knappast ens ”medelsvensson”
för alla områden vi har sett har inte varit sämre än Örgryte eller Hovås och jag vill väl inte tro
att man lurar oss turister så att det finns människor som bor på ställen som inte ser ut så här.
Guiderna är väldigt pigga på att berätta vad egendomar kostar och vilka hotell Madonna, Beatles,
Elvis m fl har bott på.
Det finns en rolig berättelse från Key West där man säger att när Beatles hade bott på hotellet
så tömde ägaren poolen på vattnet och sålde det per flaska.

Efter denna tur åkte vi med Metro mover dvs. tunnelbana som går högt ovan mark.
Får väl medge att jag kanske inte tittade på utsikten hela tiden på de högsta punkterna.
Denna bana sträcker sig över de centrala delarna av Miami och är helt gratis.

Vår vistelse här har varit positiv om man tar med vilka fördomar vi hade när vi kom hit.

Gamla globetrotters

 




Resbrev från Grekland
Pylos, Peloponnesos
och biltur till Olimpia

Det har blivit en dryg veckas uppehåll i Pylos, vi gillar platsen helt enkelt.
Det är skönt att känna att tiden räcker till för ett längre uppehåll.
Dessutom har vi hyrt bil under två dagar och kört till ett par kända platser, antikens Olympia samt Mystras, en stad från den byzantinska tiden.

Bilkörning
Det finns allt man behöver i Pylos, till och med två företag som hyr ut bilar.
Det första stället vi besökte hade inga lediga bilar men vi fick åtminstone en prisindikation, 35 euro/dag.
För samma pris hyrde ett gäng svenska charter-seglare en Hyundai Getz hos den andra firman
och när de återlämnade sin bil var det läge för oss att hyra den. Under natten hade priset stigit till 40 euro/dygn!

Nå, det gick vi inte med på utan fick den lilla röda fyrhjulingen för 35 euro/dygn, obegränsade mil + full försäkring.
Tanken var kvartsfull, det är tydligen normalt, och i ena bakdörren fanns en bubbla + diverse repor överallt.
Bilen var inte tvättad heller men det spelade ingen roll, vi såg ju inte utsidan.

Någon vägkarta ingick inte utan vi fick knalla till pappershandeln och köpa en enkel karta över Peloponnesos.
Det var ingen svår väg att hitta till Olympia, bara att följa kustvägen norrut mot Pyrgos och sedan vika av in i landet en bit. Mannen på uthyrningen nämnde att det skulle ta två timmar att köra de 120 km
vilket jag tyckte var rundligt tilltaget tidsmässigt. Då hade jag inte sett vägarna!

Dyr bensin
Trafiken var minimal vilket underlättade för vägarna var både smala och slingriga.
När man fyller bensintanken är det lätt att inse varför trafiken är gles.
Bensinen kostar 1,72 euro/lit och under de två dagarna körde vi upp bensin för 70 euro!
Diesel kostar 1,50 euro/lit men det är få dieselbilar på vägarna.

Vägskyltningen är utmärkt, ortsnamnen står först med grekiska bokstäver och därunder med våra bokstäver.

Olimpia
Antika Olimpia var glest besökt till vår förvåning. Kombinationsbiljett till muséet och
tempelområdet kostade 9 euro, 5 euro med pensionärsrabatt.

Middagshettan var intensiv när vi vandrade runt bland ruinerna av Olimpia.
Det var ursprungligen en kultplats och Zeustemplet var känt över hela antika Grekland.
Zeus-statyn var 13 meter hög, tillverkad av Feidias i guld, glas och elfenben cirka 450 f Kr.
Nej, den finns inte kvar.

Själva stadion var nog det som imponerade mest, den är i ursprungligt skick
med en stenplattform där domarna satt. Åskådarna stod på grässlänterna runt stadion.
Alla arkeologiska fynd är inhysta i ett imponerande museum intill själva kultplatsen.
Det är behagligt svalt tack vare aircondition och föremålen man hittat vid utgrävningarna
är utställda med tydlig skyltning på engelska.

Färska fikon
Det blir ganska intensivt bilåkande när man hyr bil och efter två dagar var vi nöjda att komma oss på fötter igen.
Längs vägen sålde man frukt och grönsaker i enkla stånd.
Man sitter där hela dagen och väntar på kunder. Vi köpte färska fikon av en man uppe i bergen
och tyckte de var så goda att vi stannade på återvägen. Vad jag kunde se hade ingen köpt av hans fikon på hela dagen! Dessutom hamnade en säck apelsiner i skuffen samt tomater (1 euro/kg), valnötter och litet annat smått och gått.

Pylos
Det ligger dryga tiotalet icke-grekiska segelbåtar (varav två svenska) i vattnet och på land här i Pylos,
förmodligen tack vare att det kostar gratis. Ägarna är hemma under de heta månaderna, augusti och september.
Man har byggt en fin vågbrytare och flera pirar innanför men sedan blev det inte mer.
Ingen el, inget vatten, ingen avgift. Och de lokala som har sina båtar här vill ju inte betala
och därför lär sakernas tillstånd inte ändras.
Lokalbefolkningen är vänlig och hjälpsam, bara den unga damen i mobiltelefon-affären
har lurat oss och matpriserna är hyfsade.
Vattnet är så klart att vi brukar bada i hamnen, det är skönt att svalka av sig på kvällskvisten
när solen äntligen slutat pina oss. Nätterna är förvånansvärt svala, kanske +22 gr, det uppskattar vi.

Strax norr om Pylos ligger en nyanlagd golfbana med smaragdgrönt gräs som bryter av
mot de brunbrända kullarna med hundratusentals olivträd i silvergröna nyanser.
Vi har inte sett någon spela golf, kanske banan är helt ny eller också är ingen så tokig att
han/hon går ut i 35-gradig hetta.
Hela området är fint med vackra sandstränder och klart vatten, visst skulle man kunna utstå
några månader här om det inte är mitt i värsta sommarhettan.
Hotel Philip på klippan ovanför oss består med gratis wifi av högsta kvalitet.
Ryktet har spritt sig och seglare kommer hit för att njuta av alla gratistjänster.
                                                                                            Jordenruntresenärerna sept. 2011

Läs mer: > http://en.wikipedia.org/wiki/Olympia,_Greece

 




Aldrig på en söndag!

Koper juni 2011

Res helst inte på helgdagar och framförallt inte på söndagar. Det är mycket sämre då för resenären.
- Det mesta är stängt. Livsmedelsaffären, resebyrån, biblioteket (med gratis Internet) och allt annat man kan behöva.
- Turistinformationen har tagit tillfälligt time out.
- Bussarna går mer sällan eller inte alls liksom många andra förbindelser.
- Det är sämre med anslutningar till flygplatsen.
- Till och med vädret verkar vara sämre. Visst är det oftast bättre på måndagar, när de flesta börjar jobba igen?

Slutsats: Ligg lågt på söndagar. Det är vilodagen även för resenärer. Det blir bäst så. Ta en långpromenad, läs en bok eller se en fotbollsmatch.

Exempel: Vi befann oss i Koper, Slovenien och skulle med ryanairplanet till London från Trieste,
en halvtimmes resväg bort.

- " På söndagar går inga bussar "
- " Inga alls? "
- " Nej, det är ju söndag "
- " Men vi skall med flyget, hur gör vi då? "
- " Taxi "
- " Vad kostar det? "
- " 50 euro "
- " Det är ju dyrare än flyget till London! "
- " OK, 40 euro..."
- " Till flygplatsen? "
- " Nej, till busstationen i Trieste "
- " Suck...
"

Vi fick, på annan plats, en taxi för 25 euro. Bussen från busstationen i Trieste till flyget gick inte så ofta på söndagar, fick vi veta. Men det fanns en som passade och tog en timme för 3.30 euro per person. I England ville vi ta lokalbussen till vår övernattning.  - " Det är söndag, det finns bara taxi idag. "
- " Suck... "

JE juni 2011

 


 

Hanoi en levande stad
- resebrev från Vietnam

I centrala Hanoi finns sjön Hoan Liem Lake. Så klart flanerade vi runt sjön en dag med skapligt väder. Lika klart stannade vi till vid den berömda röda bron (soluppgångens bro), Huc Bridge. Bron leder ut till ön med templet Ngoc Son. Nere vid den SV delen av sjön såg vi en folkmassa samlad vid kanten av sjön. Plötsligt höjs en mängd kameror i luften. Vad är det som är så intressant? Jo, det är den berömda jättesköldpaddan som visar sig. Folkmassan rör sig sakta framåt utefter sjön följande sköldpaddan när den simmar fram och dyker upp då och då.

För att bekanta oss med den gamla staden i Hanoi gjorde vi stadsvandringen som Lonely Planets guidebok föreslog. Vandringen startade vid sjön Hoan Liem Lake och snart kom vi fram till Water Puppet Theatre och där köpte vi direkt biljetter till en av kvällens förställningar på dess dockvattenteater föreställning.

Vandringen fortsatte förbi ett par marknader och när det var dags för lunch styrde vi stegen mot gatan Hang Manh och stället som serverar den omtalade rätten Bun Cah med nem. Denna rätt består av grillade köttbullar och fläskskivor, grillade över glödande kol och serveras i en ljus dippsås med risnudlar och grönt vid sidan. När man översätter beskrivningen av rätten med hjälp av Google får man upp texten:
”Att äta, släppa sig några nudlar i såsen, tillsätt lite chili och vitlök om du vill, och sluka upp med pinnar”.
Till detta serveras också en mycket god nem (vårrullar med krabbsmak).

Ho Che Minhs mausoleum, det område där han arbetade, hade sina bostäder och pagodan där han tog emot sina utländska gäster besökte vi.

Sammanfattningsvis kan man säga att trafiken i Hanoi inte är riktigt lika intensiv som i Saigon. Imponerande är trots allt att från ett café på 5:e våningen få se hur väl det fungerar när trafiken med bilar, moppar, gatuförsäljare och gående kuggar i varandra på det där smidiga sätter som gör att det hela snurrar på med ett minimum av poliser inblandade.

I de centrala delarna lagas det mat på gatorna. Där styckas köttet, mopeder och bilar lagas, allt mellan himmel och jord säljs, restauranger i parti och minut, biljettkontor som säljer biljetter till utflykter finns i mängder, hotell vimlar det av mm mm.

Några exempel på priser i Vietnam

Baguett med tonfisk 12:-
8 små bananer 2,40
Öl, lokala sorten 333, 3,40
Lunch: varmrätt och en burk öl 25-35:-/person
T-shirt med text 10:-
Sovlakan 35:-
Linnen 20:-
Cykelhyra/dag 14:-
Vin, Dalat (Vietnamesiskt), 0,7 l 18:-
Boende, dubbelrum m frukost 100-170:-
Herrfrisör 14-20:-
Progressiva glasögon ca 900:-

                   Åke Stolt, Hanoi mars 2011
Bild:BR

 


 



Vinresa
och om hur brandy blir till cognac

”…Sista veckan hyrde vi en bil och körde österut från Cape Town för att besöka några av de välkända vinorterna.
Stellenbosch, Paarl, Franschhoek, Worcester och inte minst Robertson är små städer som producerar stora viner.

 
I Worcester besökte vi ett brandy destilleri med det småtråkiga namnet KWV, Kooperative Wijnbouwers Wereniging
(Kooperativa Vinmakarföreningen). Idag är KWV ombildat till ett privat börsnoterat företag som har behållit namnet.
Någon annan aktivitet än lagring av brandy förekom inte, det var för tidigt för årets druvskörd.
Av de många fakta som kom ur guidens mun minns vi bäst följande: KWV säljer 3 till 5 år lagrad brandy till Cognac-distriktet
i Frankrike. Där lagras brandyn ytterligare för att sedan säljas som Cognac under respektive varumärke.
Det är alltså stor chans att man dricker sydafrikansk brandy när man sitter med en flaska Remy Martin.

Anledningen till denna affärsmetod är att sydafrikansk brandy är betydligt billigare än brandy producerad i Frankrike.
Förmodligen är den också lika bra eller bättre än den franska motsvarigheten och vi kan absolut rekommendera
KWV 10, en brandy som lagrats i 10 år. Det finns KWV med ännu längre lagringstid men då stiger priskurvan brant. KWV 10 kostar 120 kr på destilleriet i Worcester om ni har vägarna förbi.

I Robertson börjar (eller slutar) väg nr 62, världens längsta vinväg enligt reklamen. Både Worcester och Robertson
ligger i den vackra Breede-dalen som omges av höga berg. Klimatet är utmärkt för all slags odling och floden Breede bidrar med vatten, för konstgjord bevattning behövs i det torra och soliga klimatet. Druvorna är sprängfyllda med socker och därför är sydafrikanska viner ofta mer alkoholstarka jämfört med europeiska dito. Billig arbetskraft är det gott om, arbetslösheten i Sydafrika ligger på 20 % och ekonomiska flyktingar strömmar hela tiden till från Zimbabwe vilket också pressar ned lönenivån. Minimilönen i Sydafrika är knappt 10 kr/tim..."
                                                                                                Resenärer som besökt SA nov - dec 2010 
 
 
 
 
 
 

 

> Tillbaka till startsidan budgetres.se
 

 

RESBREV
INNEHÅLL

 


Mexikanska Karibien
Doddabetta
Med lokalbuss i SA
Marrakech
Ooty
Swaziland
Familjeresa i Thailand
På franska kanaler
El Camino
Bansko
Tilos
Miami
Pylos
Koper
Hanoi
Sydafrika

  



 
 


Allt om ditt resmål
Gratisguider

Guideböcker
 till lägsta pris

 

 
 
 
  
 

 

LÄS MER PÅ
RESKOMPASSEN

 


Artiklar om resmål
Färdplaner
Topplistor
Långtidsresa
Resebiblioteket

  

 
 

 

 

Har du en blogg?
Ge dina läsare
ett mervärde

> Läs här
 
 

 

 

Resbrev
från läsarna

Prenumerera på
ReseMagazinet

så får du läsa alla



DU FÅR
Resenyheter
Bokningstips
Resinspiration
Resekrönikor
och mycket mer

ReseMagazinet

& Nyhetsbrev


Utan kostnad

 

 

 

Resbrev

Med lokalbussen
i Sydafrika


Åka buss är bland det enklaste
man kan göra, om man känner till
skrivna och oskrivna regler.

Bussen från Hout Bay till Cape Town
tar knappt en timme
och rymmer 66 sittande
och 27 stående.

När du kliver på i Hout Bay
och betalar omkring 6:- (SEK)
direkt till chauffören är det
nästan tomt i bussen,
varför du med naturlighet
sätter dig långt fram.


Gamla bussarna

Efter några kilometer
stiger dom första matronorna
på bussen och dom sätter sig
ofelbart på det säte som du valt.
Det finns två på ena sidan
och tre platser på den andra.
Det händer aldrig att någon
skulle sätta sig bakom dig
trots att det finns minst
50 lediga platser och
då började man undra varför.

Inte var det för att konversera
med det konstiga vita folket,
nej då, förklaringen var mycket enklare.

Konversationen mellan dessa damer,
som förefaller känna varandra allihop,
sker på ett helt obekant språk,
inte afrikaans eller engelska,
men synnerligen högljutt.
Att prata med den som sitter
10 rader länge bak
är helt naturligt,
dessutom ingriper
andra damer i detta samtal.

Det är ytterst sällan några män
är med på bussen
och ännu sällsyntare är
att det är någon vit.

Vid varje hållplats stiger det på
fler och fler matronor
med kroppshyddor som
välväxta sumobrottare.

Inte nog med att dom är stora,
samtliga är också utrustade
med stora axelremsväskor
som är utmärkta verktyg
för att bereda mer plats.

När bussen närmar sig Sea Point,
en dryg mil utanför Cape Town,
är bussen full
och då menar jag att den är full.
Inte bara med dom godkända
66 sittande och 27 stående
utan ett stort antal ytterligare.

I Sea Point står ett 50-tal matronor
med stora väskor
som gör sitt bästa
för att komma med
den redan överfulla bussen!

Att ta sig ur bussen
när alla dessa samtidigt anfaller
för att komma ombord
är förenat med risker,
dom slåss med sina väskor!


Ny buss

Förklaringen till att alla försöker
sitta längst fram är enkel.
Hamnar du långt bak,
får du vackert följa med
till ändhållplatsen.

Det går inte att komma förbi
50 sumobrottare
med stora väskor
i en smal gång
när ingen av dom vill hjälpa till.
Avstigning sker bara framtill!

I mitten av februari byts
dessa stora bussar 
till mindre, som skall gå tätare.
Hoppas gudarna står oss bi,
så vi kan komma tillbaks
och se resultatet av denna nyordning.

Gamla Globetrotters,
Kapstaden febr. 2014

 
 

 

 

 


Resbrev Indien



Toppstationen

Doddabetta
Utsiktsplatsen Doddabetta är den högsta
punkten i Nilgiri-bergen, 2633 möh.
Utsikten ned över dalgångarna på vägen
upp till toppen är verkligen vacker att
beskåda och uppe på toppen kan staden
Ooty
ses.
 
Detta är en perfekt halvdagsutflykt.
Åk gärna en tidig morgon då luften och
utsikten är som bäst.

Resa dit:
Bussen (den som går till grannstaden
Kotagiri) upp till korsningen
Doddabetta Junction.

Från Ooty är det
ca 5 km till korsningen.
Sedan återstår det att promenera
de sista 3 km upp till toppen.
Alternativt åker man Tuk Tuk
eller Taxi fram och tillbaka
med chaufför som väntar
inför återresan.
 
Pris:
Buss 10 rupies
(SEK 1 kr) Tur och retur.
Taxi 500-600 rupies
(SEK 50-60 kr) ToR
Tuk Tuk. Ett något billigare alt. än taxi

Inträde:
50 öre + kamera 1 krona
(betalas i rupie)
Åke S


Vandringen till toppen med vacker utsikt över dalen

 
 
 
 
 
 
 
 
 

  

reseannonser

 

 
 
 

Copyright © budgetres.se 2015

Med reservation för ändringar. Vid skillnader gäller aktuella uppgifter från samarbetspartners
För frågor vid bokning och biljetter etc. hänvisas till respektive leverantörs kundservice
Synpunkter på budgetres och tips om ev. fel på sidor till info@budgetres.se
om oss | kontakta oss | annonsera | press