Resmål Mexiko
Övervintra i
mexikanska Karibien
Efter att i många år ha rest på kortare
semesterresor till olika platser i världen bestämde jag tillsammans med min
sambo att efter pensioneringen pröva att bo i ett och samma land en lite längre
tid. Valet föll på mexikanska Karibien.
Där hade vi tidigare njutit av
de långa promenaderna utmed stränderna, det sköna klimatet vintertid och alla
sevärdheter. Vi hade besökt arkeologiska platser i djungeln och ön Cozumel. Där
utanför sträcker sig världens näst största barriärrev med ett spännande
undervattensliv.
Downtown Cancun
Vi fick via mexikanska vänner hyra en lägenhet i Downtown Cancun. Det var
i ett hus med åtta lägenheter och en liten trädgård med pool. Vi ville hellre bo
i den mexikanska delen av staden än i det stora turistområdet i hotellzonen.
Cancun var en liten fiskeby på 1970-talet och med åren har byn vuxit till en
storstad med omkring en miljon invånare.
Hotellzonen i Cancun har
luxuösa affärs- och nöjescentrum vid sidan av flotta hotell, som erbjuder
promenader
på de vidsträckta stränderna tillsammans med fiske, bad, båtturer,
vattenskidåkning och andra moderna turistaktiviteter som utövas vid liknande
stränder.
Anki y Los Voladores Foto:
Anki Wennlert
I Downtown Cancun finns sköna
parker att ströva runt i. Den största parken är Palapas Parque. Där finns en
stor scen, där man visar olika evenemang. I parken är det alltid liv och
rörelse på kvällarna och särskilt till helgerna. Det finns små bilar som barnen
kör runt i samt marknadsvagnar med olika mat och inhemska produkter som kläder,
smycken etc. som ofta kommer från Chiapas. Ibland är det sång och dans och har
man tur kan man få se och delta i ett kollektivt bröllop. Många brudpar har då
en gemensam fest där släkt och vänner bjuds in till mat, musik och dans.
Turister brukar också vara välkomna på ett hörn.
I Downtown finns även
mexikanska marknader som SM 28 (Supermanzanas) , som mest är för turister och
SM
23 dit mexikanerna oftast går själva. Det finns stora mexikanska stormarknader
som Chedraui och Commersial Mexicana vid sida av amerikanska kedjor som
Walmart
och Sam´s Club.
Ta
dig runt
Här finns många lokalbussar, som kostar runt 8-9 pesos
(ca 5kr) i en
riktning.
Det är också enkelt att åka
långfärdsbussar, som är utrustade med luftkonditionering, toaletter och
filmvisning. Priset är också lågt. Enkelresa till Merida som är den största
kolonialstaden på Yucatán är omkring 300 pesos enkel biljett. Jag har också sett
erbjudanden på runt 100 pesos. Resan tar omkring 5 timmar.
Allt detta gjorde att vi
utforskade Yucatanhalvön och delar av Chiapas under flera år. Jag skriver om
detta i min första Mexicobok, som heter "Mexico-Yucatanhalvön och Chiapas i
våra hjärtan.”
Anki B. Wennlert
Hemsida:
ankiwennlert.vpsite.se
FAKTA
Yucatnhalvön består
av tre delstater Quinta Roo, Yucatan och Campeche.
Huvudstäder i respektive
område är Chetumal, Merida och Campeche.
Cancun ligger i Quintana Roo men är
inte huvudstad där.
Puerto
Aventura ligger 87 km söder om Cancun.
Där finn en marina, golfbanor och en vacker sandstrand.
En charmig semesterort
med hotell, restauranger och småbutiker.
Xel-Ha
ligger 122 km söder om Cancun.
Snorkelutrustning
finns att hyra till en billig penning.
Du kan vandra på småstigar i
djungelområdet kring vikarna och dyka in i spännande grottor.
Området har fina restauranger och levande musik. Ha betyder
vatten på mayaspråket.
Punta Allen
är en gammal fiskeby som ligger
i närheten av Tulum.
Där fanns
enkla hus och hyddor och få turister, men området på vägen dit höll på att
exploateras trots att Sian Ka´an är ett naturreservat.
 Sian Ka´an är ett djungelområde söder
om Tulum.
Ett reservat för exotiska träd, växter och djur. Guide krävs i området.
Vi hade en guide som vuxit upp i djungeln i
en liten grupp av människor, som levt tämligen
isolerat från omvärlden. Hans
farfar hade blivit 124 år.
Han
visade oss också templet Muyil, där man hittat artefakter som daterats till 350
f.Kr.
I området finns jaguar, ozelot, margaykatt, spindelapor tapir, puma och
svart leopard för att
nämna några av de däggdjur, som finns där. Det finns även
över 300 kända fågelarter som tucanfågel, påfågelkalkon, ägretthäger, vit ibis,
pilgrimsfalk och grön kungsfiskare för att nämna några.
Celestun är känt för sina hägrar. Det
ligger vid Mexikanska Golfen inte långt från Merida.
Progreso är en kuststad i närheten av
Merida. Ett välkänt sommarparadis för stadsborna.
Sututa de Peon är en gammal hacienda.
Där kan man än idag få se reptillverkning. Man sålde mycket rep till Europa
under andra världskriget.
Isla Contoy är en ö norr om
Isla
Mujeres. Det är ett naturreservat, så man får inte bo där.
Omgivningarna är
fantastiska och där såg vi även fregattfåglar med den orange påsen under näbben.
Dessa fåglar ser man annars på Galapagosöarna.
Runt ön finns också rikliga möjligheter
till dykning och snorkling.
Xcaret är den stora Mayaparken i
närheten av Playa del Carmen söder om Cancun.
Förutom snorkling kan man vandra på
djungelstigar till fladdermusgrottor, krokodildammar och
jaguarinhägnader. Många
simmar i Mayafloden ut i havet genom grottor och tunnlar. En upplevelse utöver
det vanliga!
Kronan på verket är den stora showen på kvällen. Publiken får ta del av ett
mycket påkostat skådespel om Mexicos historia med traditionella sånger och
danser.
Misol-Ha är ett vattenfall i Chiapas.
Det ligger 69 km från Palenque i riktning mot San Cristobal.
Höga berg och djupa
dalar och en storslagen natur.
Agua Azul är en serie med vattenfall,
forsar och dammar i Chiapas i närheten av Mishol-Ha.
Chetumal är huvudstad i delstaten
Quintana Roo. Där finns förutom Mexicos finaste Mayamuseum ett rådhus som har de
vackraste muralmålningar vi har sett i södra Mexico. De föreställer scener ur
Mexicos historia.
Under de senare åren har jag och min
sambo fortsatt utforska Mexico och då har
färden gått till delstaten Oaxaca och
områden i bergen i södra Sierra Madre.
Det är ett område som ligger sydväst om
Mexico City.
Vi hamnade i Huatulco på ett
hotell som heter ”Hotel Plaza Delphinus”. Det ligger på 5 minuters
avstånd till
den fina stranden Playa Chahue. Där är härligt att bada här fast man får se upp
med
vågsuget, som kan uppstå när det blåser mycket. Fråga vakterna var man badar
säkrast!
Inte överexploaterat
Om man vill bada någon
annanstans finns det 36 sandstränder att välja på. Stränderna ligger
insprängda
mellan klipporna i det fantastiska strandområdet. Vid de stora helgerna är
stränderna
favorittillhåll för mexikanerna själva och när vi var där februari
till mars var stränderna förhållandevis tomma.
Ägarna till hotellet Blanca och
Roberto var mycket öppna och gästvänliga. De körde oss runt till
många olika
sevärdheter och guidade oss på egen hand. Därför beslutade jag mig för att
skriva lite om
dem i min andra Mexicobok. De ville gärna ha turister från Europa
och Skandinavien. Sverige är fortfarande
tämligen okänt för dem. Nu har de fått
den svenska flaggan, så kanske kan en och annan svensk turist
hitta vägen
dit.
Jag såg mest kanadensiska turister i området även om lite andra
nationaliteter hittat vägen dit också.
Området är fortfarande inte
överexploaterat för turismen och vid många diskussioner har det framkommit
att
man vill utveckla området mer inom hållbar utveckling och ekoturism. Då vet jag
att vår gode vän på
Cozumel blir väldigt glad! Det är viktigt att bevara
naturens mångfald. Om man tar en båttur till havs kan
man fortfarande bli
omringad av vilda sköldpaddor, delfiner och valar. Detta är idag något mycket
sällsynt
i andra områden av Karibien.
Playa Chahue. Bild: Anki Wennlert
Utflykt från Huatulco
Vid en tidpunkt ordnade Blanca
och Roberto en personlig guidetur upp i bergen i Sierra Madre i närheten
av
Stilla Havskusten. Vi fick tillfälle att bekanta oss med den storslagna utsikten
och naturen här upp.
Vi besökte också kaffeplantager och fjärilsplatåer.
Christian visade oss hur cacaofrukten såg ut.
Vi såg mangoträd, mandarinträd,
citrongräs, ananas, röd trumpetblomma, kanelbuske, termitbon och
mycket annat.
Den storslagna finalen på resan var vattenfallet Las Brisas. Där badade vi i
lagunen i
anslutning till vattenfallet och efteråt blev vi bjudna på lunch. Det
fanns en enkel lunchrestaurang som
sköttes av lokalbefolkningen. De bjöd på
stenhällsbakade tortillor, kött och grönsaker. Allt detta ingick i
priset för en
heldagsresa. Vi betalade ungefär 250 kr per person i
privatbil med egen chaufför, mat,
entrébiljetter och allt som hörde till. Det är
ungefär det pris man får betala om man åker med guidad
turistbuss till liknande
utflyktsmål. Dessa utflykter utgår från Huatulco.
Resa med minibuss
Vid ett annat tillfälle tog vi
minibuss upp i bergen till huvudstaden Oaxaca de Juarez. På det första
raststället blev vi mycket överraskade, för ägaren berättade att han bott i
Malmö i två år och han pratade
lite svenska med oss.
Resan var lång och slingrig
och då och då fick chauffören stanna bilen för att flytta något träd, som
fallit
över vägen. Utsikten var enastående uppe i bergen. Det kändes som man flög. När
vi kom fram
till huvudstaden, inkvarterade vi oss på ett vandrarhem nära det stora
torget Zocalo. Vi hyrde ett dubbelrum
med toalett och dusch med varmvatten.
Denna möjlighet erbjuds på många vandrarhem idag. Det var också
nyrenoverat och
mycket fräscht. Vi betalade 450 pesos omkring 225 kr för ett dubbelrum.
Frukosten var
också inkluderad. Stället heter ”Casa de Don Pablo” och vi kan
varmt rekommendera detta ställe.
Oaxaca. Bild: Budgetres
Oaxaca de Juarez
Oaxaca de Juarez är en
kolonialstad med mycket liv och rörelse. I Oaxacas dalar har det bott människor
sedan år 1000 f.Kr. Här byggde zapotekerna enorma pyramider, astronomiska
observatorium och pampiga
palats långt innan år noll. Senare kom mixtekerna till
trakten och gjorde sig kända som utmärkta hantverkare.
Denna tradition hålls
fortfarande vid liv i de små byarna runt Oaxaca. Vi fick se skålar och krukor i
svart
keramik (barro negro), grön keramik (barro verde) och brun keramik (barro
marrón). Alla byar har sin specialitet.
Det finns också alla dessa små
handmålade djur i trä. De kallas Alebrijer.
På torget i Oaxaca träffade vi
poeten Fernando Alberto Méndez Cruz och han signerade boken ”Un tribute a
Oaxaca” till oss. Där fanns dikter om många framstående personer från Oaxaca och
händelser i Mexicos historia.
När vi kom tillbaka till
Huatulco åkte vi till Santa Cruz och intervjuade Jane Bauer. Hon är redaktör för Magazinet
”The Eye”. Därifrån har jag fått många uppslag till innehållet i min
andra Mexicobok. Jag
berättar lite om Benito
Juarez och hans fru Margarita och 1800-talets Mexico. Likaså beskriver jag
de arkeologiska platserna
Mitla och
Monte Alban. Här uppe i bergen hittar man världens till omfång
största träd,
Tuleträdet. Naturligtvis besökte vi
fabriken för mezcaltillverkning och de stora
textilcentrat Teotitlan, där man vävde underbara mattor.
Anki B Wennlert
FAKTA
Santa Maria och Pluma Hidalgo
är mindre städer som ligger en bit
upp i bergen från Huatulco.
Från Pluma
Hidalgo har man en storslagen utsikt över Sierra Madre Sur.
Där finns
också fina väggmålningar
i kommunhuset.
Las Brisas
är ett stort vattenfall som ligger nära Huatulco.
Crucecita är
centrum i Huatulco. Där finns världens största
takmålning Jungfrun av Guadelope.
Santa Cruz
är ett hamnområde nära Huatulco. Där lägger
kryssningsfartygen till. Där finns
hotell och
restauranger och där är bra att bada, om man vill undvika större
vågor.
Pochutla är
en stad uppe i bergen. Där finns stora lokala marknader.
Playa Maguey och Playa Entrega
är några av de andra vackra stränderna att besöka. Där finns
restauranger och
bra snorklings- och badmöjligheter.
Mitla och Monte Alban
har kända arkeologiska ruiner.
Dessa områden ligger nära huvudstaden
Oaxaca de Juarez.
Tuleträdet
nära Oaxaca de Juarez är världens största träd.
Oaxaca de Juarez
är huvudstad i delstaten Oaxaca.
Teotitlan är
ett välkänt textildistrikt nära huvudstaden.
Café Juanita
ligger i Santa Cruz. Där hittar man Jane Bauer, som
är redaktör för ”The Eye”.
The Eye är
ett magasin som vill berätta mer om vardagens Mexico.
Benito Jarez
är Mexicos förste president. Har har zapotekiskt ursprung.
Margarita Maza de Juarez
är hans fru. Hon kallas av många för Mexicos moder.
Bild:
Strandförsäljare. Foto av Anki Wennlert
Resan dit:
Vi flög med Interjet och beställde själv våra
biljetter via bolagets sajt på Internet. Det fungerade väldigt bra
och man kan
kryssa i en ruta och få extra rabatt om man är över 65 år. Flygplanet höll
väldigt god standard
och det var gott om utrymme för benen. Vi kunde också få ha
med oss upp till 50 kg bagage!
”Mexico – Oaxaca – Ett förtrollat land”
Anki B Wennlert
Pocket 2014
ISBN: 978-91-87021-95-4
 ”Mexico-Yucatanhalvön och
Chiapas i våra hjärtan”
Anki B. Wennlert
Pocket
2012
Några av platserna som vi besökte och som jag skriver om i boken är förutom
Cancun, Puerto Morelos,
Playa del Carmen, Cozumel, Coba, Puerto Aventura,, Akumal, Xel-Ha, Tulum, Punta
Allen, Sian Ka´an,
Bacalar, Chetumal, Campeche, Merida, Celestun, Progreso, Uxmal,Valladoid,
Chitzen Itza och de vackra
öarna i norr Isla Contoy, Holbox och Isla Mujeres.
I Chiapas besökte vi Palenque, Aqua Azul och Misol-Ha.
> Köp Ankis Mexikoböcker på
Resebiblioteket.
Sök på: Anki B. Wennlert
Mer om
Mexiko och Karibien:
> Ankis
hemsida
> ReseMagazinets
BudgetresGuider om Mexiko
och gör din egen resa.
> Mer om
Oaxaca
>
Budgettips för Karibien
>
Karibien för Budgetresenärer
Marrakech, en långhelg
Tja, i början av December 2013 så behövde jag ett mål för
min träning så jag hittade Marrakech halvmaraton som skulle
gå av stapeln 26 Januari. Ett par klick senare så var både
resan, ett hotell och startavgiften fixad. Billigt att flyga
dit med ett känt Norskt bolag...
Well, några hårda träningsveckor i ett regnigt Sverige
senare så var det dags.
Tåg till Sthlm, flygbuss och sedvanlig fösning runt i skock
och köer så var jag incheckad och redo. Bekväm flygresa så
några timmar flöt fint. Hade bokat hämtning från hotellet
för att jag behövde hämta ut startnumret inför löpningen dan
därpå. Tydligen hade jag bokat lite för snabbt för i min
enfald trodde jag att " mitt " hotell låg nära starten så
döm om min förvåning när det visade sig ligga mitt inne i
Medinan. Utan guide första gången hade det varit kört.
Hotellet, Riad al Mamouni var för övrigt en
fullträff. Så mysigt och med kalaspersonal. Väldigt prisvärt
och med bara 6 rum som jag förstod det.
Löpningen morgonen därpå var hur fin som helst. Aningen
kyligt vid starten men stämningen var på topp. Glada
människor överallt, soluppgång och Atlasbergen i
bakgrunden. Som ett vykort.
Loppet gick fint och hotellet hade en jacuzzi som var
välbehövlig. En kvällspromenad och en turistig busstur, mest
för att slappa samtidigt som jag fick kika runt lite, var
skönt.
En middag på Restaurang Café de France satt som en
smäck. Gyttret och kommersen på torget, La place, är
obeskrivlig. Ormtjusare, massor med apor, fåglar - gamar
tror jag. Små kaféer med gott kaffe. Hundratals nasare som
pressade god färsk juice på löpande band. Färska mandlar,
dadlar, allt, överallt. Just inget påtagligt tjatande tycker
jag, kanske för att jag ser bister ut när jag knallar runt i
min egen värld?
Somnade gott och fick mig en schysst frukost på morgonen.
Hade bokat en transport upp i Atlasbergen närmare bestämt en
liten by som heter Citi Fadma. Snokade rätt på en
bergsguide för några timmars sagolik trekking. Hit ska jag
igen. Byn har flera små restauranger som serverar lokala
Berber-rätter. Fantastiskt gott efter några timmar på 2000
meters höjd på stela ben, efter halvmaran dan innan - men
vilken natur. Så skönt. Tillbaka till Marrakech efter en
perfekt utflykt...
Blev lite mer strosande innan kvällsmat på hotellet. Upp
skapligt för hemfärd.
Marrakech var en angenäm upplevelse jämfört med min ungdoms
tågluff till Tetouan - en resa som jag besparar er...
En helg såhär, lördag till tisdag, kändes helt lagom och
temperaturen nu i januari var skönt varm mitt på dagen.
Hörde att på sommaren är det otroligt mycket avgaser
centralt i Marrakech, men nu var det hanterbart. Mer då?
Billiga hotell, men en del priser på restaurangerna var
överraskande dyra, kanske hade jag fått för mig att det
skulle vara billigt, inte vet jag men gott var det.
Johnny Persson /
Katrineholm
Anm.
Johnny reser
mycket och gärna till resmål lite vid sidan av.
2012 gick han Pilgrimsleden tvärs över Spanien.
> Mer
Resbrev
 Ooty
Bergsstaden Ooty, med ca
100.000 inv, ligger i delstaten Tamil Nadu, 2240 m.ö.h.,
nära gränsen till Kerala och Karnataka i Indien.
När vi 2010 åkte vägen
mellan Mysore och Coimbatore såg vi vid ett flertal
tillfällen vägskyltar med namnet Ooty och efter att ha
besökt Munnar och dess teplantager kändes det spännande
att även utforska Ooty ett par dagar.
Nilgiri Mountain Railway
Det som kom att avgöra beslutet att ta sig till Ooty var
Nilgiri Mountain Railway, bergsjärnvägen mellan
Mettupalayam och Ooty, 55 km. Att åka det tåget kittlade
en hel del.
Järnvägen kallas även i
folkmun för The Toy Train (leksakståget). Tåget
drivs av ett ånglok. Uppför berget ligger loket sist och
skjuter vagnarna upp. Loket driver de tre vagnarna via
en kuggstång placerad mellan rälsen på samma sätt som
tågen i Alperna drivs.
I Ooty såg vi
Rosen-trädgården och den Botaniska trädgården,
bergstoppen Doddabetta på 2633 m.ö.h., den
konstgjorda sjön Ooty Lake med lite båtliv. Vid
sjön kan man hyra motor, rodd –eller trampbåtar. Själva
staden Ooty och dess folkliv var också intressant.
Därutöver finns så klart
rundturer, vandringar, hästridningar mm att uppleva. I
de trädgårdar vi besökte kunde vi ana hur vackert det
kommer att bli när vintern under november—februari är
över och då högsäsongen i april-maj kommer. Då kommer
också perioden på året när hästkapplöpninsbanan, granne
med busstationen, öppnar för sina tävlingar.
Till och från Ooty
Vi tog tåget från
Kerala-kusten till Coimbatore. Efter en
övernattning där åkte vi lokalbuss till Mettupalayam.
Tanken var att bo där en natt och sedan åka
miniatyrtåget uppför till Ooty, men det var fullbokat
och då valde vi mellan buss eller taxi. Det blev taxi
för att på bästa sätt ta del av naturupplevelserna. Taxi
denna sträcka kostar ca 1500 rupies (ca 150kr).
Återresan kan ju ske samma
väg eller så väljer man att åka buss västerut via t.ex.
via Wayanad till Calicut vid kusten.
Vi valde att boka tåget
tillbaka till Mettupalayam.
Boende finns det gott om. Vi
hade inget bokat och hittade ganska snart ett bra hotell
nära buss –och järnvägsstationen för runt 100:- SEK.
Vädret då? Jo, i
december-januari är det vinter och kallt på kvällar och
nätter (ned mot 10 grader). Dagarna, de soliga, är varma
och sköna (ca 25 grader). Å. Stolt
dec 2013
>
Se fina foton från tåget
Resbrev
 Med
bil i Swaziland
Vi kom in i landet utan några problem.
Fråga till
medresenären: Hur lång tid tar det innan vi kommer till
Mountain Camp?
Svar: Tja, cirka fyra-fem timmar.
Åtta och en halv timma senare var vi framme.
Dom sista 18 km tog ungefär en och en halv timma att
forcera.
Nyplöjd åker är en bra väg om man jämför!
Shewula Mountain
Camp
består av sex hyddor med toalett och dusch.
Duschen med halva väggen borta upptill, gav en milsvidd
utsikt. Fotogenlampor och gas.
Vi togs emot av två glada damer som gav oss mat och jag tror
att vi sov innan klockan åtta.
Kommunen
består av ca: 10 000 invånare och kommunchefen (en post som
går i arv) har tillsammans med folket sett till att dom fått
bidrag från regeringen, EU samt en italiensk och en engelsk
organisation, vilket gör att alla barn kan gå i skolan
mellan 6 och 9 år. Det kostar 1500 R(1000 kr) barn/år. Dom
har volontärer som kommer från bl.a. annat Norge och Italien
som vistas där någon månad i taget.
Rundtur
i byn
Vi fick en rundvandring på tre timmar i byn. Det var
otroligt fattigt. Här kan man snacka om stampade jordgolv!
Alla var så glada att vi besökte dom och uttrycket sin
tacksamhet att vi hade åkt så långt för deras skull!!
Man odlar
framför allt majs. De flesta familjer hackar upp jorden och
sår majsen. Några hade en oxe och hemmagjord plog eller harv
- en trästam med järn eller träpinnar på.
Husen är runda stenhus med sovmattor (tunna bastmattor) på
golvet. Kokplatsen var så full av rök så efter ett par
minuter började ögonen rinna, men där satt kvinnorna
oberörda och passade grytan med majsgröt.
Månggifte
Alla män har rätt till så många
fruar han har råd med. Enligt lagen kan en kvinna begära
skilsmässa om mannen är otrogen, men i verkligheten blir det
svårt eftersom månggifte är tillåtet. Vad är otrohet och vad
är möte med en ny blivande hustru?
Kvinnorna är med ute och arbetar hela dagen och när dom
kommer hem vilar mannen och kvinnan tar hand om mat, barn
och tvätt. Det är inte så otroligt långt tillbaka vi hade
samma arbetsfördelning i Sverige och det har väl blivit
bättre men…… Tyvärr tar det nog längre tid här. Vi pratade
med en kvinna som hade sex barn och jobbade på campen. Hon
ansåg att det var helt ok för det stod i bibeln, så det var
Guds vilja och inget man skulle ändra på. Eftersom man var
flera fruar hjälptes man åt med hem, barn och gubbe.
Raka
vägen tillbaka
När vi lämnade Shweula så frågade vi om bästa vägen till
gränsen. - ”Bara kör rakt fram”.
Kollade kartan ca. 20 mil. Efter 10 mil var vi i Munzimi.
Dit skulle vi definitivt inte. Fel håll.
Rakt fram hade blivit liten sväng åt höger. Nåja, dom 20
milen blev 45, men till slut var vi vid gränsen och blev
insläppta i Sydafrika igen.
Trafiken har blivit mycket hetsigare på 10 år, minibussar
och stora lastbilar äger vägen.
Möte med leopard
Kom dock lyckligt till St Lucia.
Tanken var att vi skulle åka taxi från restaurangen senare
på kvällen, men i St Lucia har dom ännu inte börjat med
någon taxiverksamhet! Så när vi gick hem på kvällen efter
att vi ätit, sprang det en leopard över vägen tio-femton
meter framför oss. Och vi som inte fick någon I Kruger.
Enligt inhemska befolkningen går dom inte till attack. Vi är
glada att just den här leoparden visste om det.
Vi var i
Lucia två dagar. Badade ömsom i poolen, ömsom i jaccuzin.
Klart godkänt.
Sen en övernattning i Durban. Det är ju inte precis
en plats där man promenerar omkring på gatorna och bekantar
sig med folk. Det blev middag på en restaurangen bredvid
hotellet. Veckans tredje fish and chips och sen god natt.
Lämnade bilen på King Shakas flygplats med en
framfälg som inte längre var rund och utan navkapsel efter
ett (eller flera) besök i olika ”pothole´s” och lyfte sedan
mot Kapstaden.
Gamla
Globetrotters nov
2013
Frimärke med bild från Shewula Mountain Camp
FAKTA SWAZILAND
Konungariket
Swaziland, är en absolut monarki belägen i södra Afrika
med 1,3 milj. invånare.
Storlek ung. som Kuwait och något mindre än Israel och
Slovenien.
1968 blev landet ett självständigt kungadöme efter att ha
stått under brittisk kotroll sen 1902.
Landet styrs enväldigt av kungen som utser sina statsråd
vars roll är att vara professionella rådgivare.
Politiska partier är förbjudna. Statens kontroll över media
är stark. Yttrandefriheten är starkt begränsad.
84 % av befolkningen tillhör swazifolket, och 10 % zulu.
Cirka 2 % är sydafrikaner och 1 % asiater.
Landet har två officiella språk; engelska och swazi.
Cirka 40 % av befolkningen är zionister (en inhemsk riktning
inom kristendomen), ca 30 % tillhör något annat samfund,
framför allt olika protestantiska samfund, 10 % är katoliker
och 3 % är muslimer.
Swaziland är ett av Afrikas mest industrialiserade länder.
Landet är rikt på naturtillgångar, bland annat finns i
landet asbest, kol, vattenkraft och skog.
Betydande jordbruk drivs på självförsörjningsnivå.
Swaziland är mycket beroende av grannen Sydafrika:
mer än 90 % av Swazilands import kommer därifrån
och 60 % av exporten går dit.
Swaziland
är ett tryggt resmål med låg kriminalitet.
Källa: Wikipedia m.fl.
> Swazilands
hemsida
>
Reseinformation från Sveriges Ambassad i Swaziland
RM 14/2014
Föräldraledighet i Thailand med två små barn
Resbrev från familjen Bengtsson-Håkansson
Göteborg – Bangkok - Huan Yang – Bangkok -
Kuala Lumpur – Bangkok - Koh Chang – Bangkok - Göteborg.
... det
blev det dryga
sex veckor – förlagda
under Sveriges oginaste årstid,
februari-mars.
Vi tyckte att senvintern kunde passa bra, då lillebror ännu inte
blivit 2 år, och därför
inte behövde en egen flygstol, men ändå var så pass stor att vår
oro över att resa med
ett litet spädbarn i tropisk värme hade gått över.
> Läs hela berättelsen på
Resa med barn
På franska kanaler
Resbrev från långtidsseglare
Lyon
Efter att ha klarat av floden Rhône stannade vi några dagar i
Lyon.
Lyon har varit en av Europas ledande silkesproducenter och för
att skydda det ömtåliga
silket så byggde man gångar genom husen
så att man kunde transportera det.
Gångarna kallas Traboules och
är turist attraktioner idag. Vi provade givetvis på att gå
igenom några stycken.
Ett besök i 1800-tals katedralen
Notre Dame de Fourviere uppe på
höjden gjorde vi
en varm eftermiddag. Gatorna dit är långa och
branta så det smakade bra med en kall
förfriskning efteråt.
Hela gamla stan är full av trevliga affärer, barer och
restauranger, ett mysigt
område att promenera i.
Saône
Efter Lyon så gick vi vidare på floden som nu heter Saône och är
fjorton mil lång
med bara tre slussar. Här är strömmen inte så
kraftig som i Rhône, så det känns trevligare
att färdas här.
Utefter Floden är det grönt och fint och på sluttningarna ser vi
massor
av vinodlingar .
Trevoux
Första stoppet blev den lilla byn Trevoux, som alla byar fin,
med gamla hus och
små smala gator och torg. Här passade vi på
att gå till slaktaren. En härlig upplevelse
med massor av
färdiglagade rätter och kött i alla former.
Vår franska är ju inte vad den borde vara (och engelskan är inte
lika vanlig här som
på andra ställen vi besökt) men alla som vi
träffar är glada och hjälpsamma, så snart
har alla kunder i
butiken engagerat sig och hjälper oss att handla.
På söndag morgon var marknaden i full gång när vi vaknade.
Massor av grönsaker,
ostar, bröd och köttvaror såldes på gatan
alldeles ovanför vår förtöjningsplats.
Montmerle sur Saône
Nästa dag gick vi vidare till
Montmerle sur Saône, Här liksom på
många andra ställen
vi besöker är det Fete! eller fest som vi
säger. Här var det musikfest med mest jazz…
Macon blev
nästa anhalt och även här hittade vi en brygga där vattendjupet
var tillräckligt.
Vi sticker ju nästan 1 meter 80 cm, så det är
bäst att planera sin rutt så att det finns
platser att lägga
till vid. Vi var lite oroliga för vattendjupet i kanalerna, men
än så länge
har det inte varit några problem. Bara man håller
sig i mitten.
Tour de France
I Macon skulle en av etapperna i
Tour de France starta så vi
stannade några extra dagar
för att få vara med om det. Dagen
innan starten var det feststämning i staden med massor
av
musikgrupper, vinprovning m.m.
På ett ställe stod en servicebil uppställd och visade hur dom
jobbade med cyklarna.
Håkan passade på att lyfta en cykel för
att kolla hur tunga dom var… eller snarare lätta!
Ramen är byggd
av kolfiber om vi förstod rätt är hela cykeln ett mekaniskt
mästerverk,
med bland annat elektriska växlar som sköts med små
knapptryckningar.
Starten skulle vara klockan tolv, så vi var i god tid och fick
en fin plats precis vid startområdet.
Innan cyklisterna stack
iväg så körde en hel karavan med olika sponsorer runt i stan och
slängde ut reklamprylar - rena cirkusen!!
Innan starten frågade vi en av cyklisterna hur lång dagens etapp
var och fick till svar att
den var som vanligt… ca tjugo mil!!
När väl starten gått så följde en jättekaravan med servicebilar
efter. Tour de France är
en stor tillställning!
Vi stannade
kvar i Macon för att se fyrverkeriet i samband med Frankrikes
nationaldag
den 14/7. Tyvärr var det gråmulet och regn så vi såg
inte så mycket av det.
Vädret växlar mellan jättevarmt ca 30-35 grader till 15-20 och
ändå svalare på nätterna.
Men det är väl lika bra att vänja sig…
Canal de Centre
Färden gick nu
vidare via Tournus till Chalon sur Saône som givetvis hade fest
med
massor av musik och teatergrupper på gator och torg, så även
här kunde vi roa oss!
Strax efter
Chalon sur Saône så börjar Canal de Centre som är elva mil lång
och
har sextioen slussar. När vi svänger av från Saône in på
Canal de Centre så tror Håkan
att vi kommit fel! Men Gerd hade
koll på kartan och sa att det var rätt. Det kändes
som att gå in
i Mölndalsån! Smalt och krokigt! Men väldigt vackert blev det,
med massor
av fågelsång, små byar och fiskare som satt utefter
kanalkanterna. En del med enkla metspön
och andra med
radiokontrollerade spön! ( FUSK?)
Här möter vi
också mer uthyrningsbåtar i den annars glest trafikerade
kanalen.
Uthyrningsbåtarna ser väldigt praktiska ut med stora
salonger, gummistötdämpare runt
om och inte så djupgående. I
vårt tycke lite fula, ser ut som paddor!
Pråmdragare
Första
natthamnen blir i Chagny där vi förtöjde bakom en pråm längst
med kanalen.
Här växte träden över kanalen från båda sidor, så
det kändes som att vara i en grön tunnel.
Nästa dag gick vi genom 18 slussar och kom till
Ecuisses där vi
besökte ett kanalmuseum
som var inrett i en gammal pråm. Vi var
helt ensamma, så vi fick en jättetrevlig guidning av
en
engelsktalande man. Det var mycket intressant. Bland annat fick
vi veta att kvinnorna
dragit pråmarna på kanalerna innan man
hade hästar och åsnor som drog. Guiden berättade att
kvinnorna
hade en sele att dra med, så dom kunde sticka under tiden…
Männen stod vid rodret (utan stickning).
Utefter
kanalerna är det jättefina cykelbanor, där det är massor av folk
som cyklar med
packningar och släpkärror. Det är en stor
turistgrej att åka längs kanalerna. Även vi tar en tur
med våra
hojar, men försöker att åka en bit ifrån kanalerna som vi ser
rätt mycket av i alla fall.
Det märks att
vi är ute på landsbygden för byarna är små och överallt är det
lantbruk
med mycket spannmål, majs och solrosor. Korna är vita
här och heter charolaiss.
Slussteknik
Innan vi kom fram till vår nästa hamn
Blanzy, så passerade vi
fyra slussar i tät följd och
kom upp till kanalens högsta höjd
ca 300 m över havet!
Nu börjar vi att slussa nedåt, som är mycket enklare, för nu
sjunker vi i sakta mak
istället för att höjas upp med kraftiga
vattenströmmar. Vissa av slussarna är automatiserade
så dom
sköter vi själva genom att Gerd klättrar upp för stegen med
tamparna och drar
i startsnöret (Håkan sköter rodret).
I en del slussar finns personal ifrån VNF (kanalbolaget) som
hjälper oss.
Dom är mycket vänliga och servar oss hela tiden.
Museibesök
I Blanzy hittade vi ett museum som visade hur kolgruvorna drevs
från mitten av
sjuttonhundratalet och fram till år 2000, då alla
kolgruvor i Frankrike stängdes.
Även detta var lärorikt att få
se hur människor och djur slitit i mörker och smuts.
1825 var
det ca 500 hästar som drog kolvagnarna nere i gruvan. Innan dess
hade
12-13 åringar fått streta med vagnarna.
Vi lär oss något varje dag. På nästa ställe,
Genelard, fans ett
museum som visade
tiden när Frankrike var ockuperat under andra
världskriget. Demarkationslinjen gick
längs med Canal de Centre
där tyskarna hade vägspärrar vid broarna.
Vi skall vara tacksamma att Sverige har klarat sig ifrån krig i
modern tid.
Utflykter
Sen blev det
byn Paray le Monial, picknick med fiske, boule, promenader och
en
tur på kanalen ner till Digoin där det var Escargotfestival
som vi lyckades undslippa
på grund av långa köer.
Det blev även
ett par utflykter i bil, tillsammans med gäster, till
vindistrikten i Bourgogne.
När vi lämnade Digoin så lämnar vi
samtidigt Canal de Centre och går in på Canal Lateral a la Loire
som är ca 19 mil lång och har trettiosju slussar. Men mer om det
en annan gång.
Gerd och Håkan S/Y GIM augusti 2012
 Allt
om El Camino
Resbrev och reportage
Europas äldsta turistmål, världsarv och en annorlunda resa
Vi har sammanställt allt
du behöver veta
Fakta, tips, intervjuer, inspiration, guider och upplevelser.
Vi har testat leden, känt på
stämningen och träffat människorna.
Vägen går går genom bl.a.
Pamplona, Riojas vinodlingar,
Burgos
och Leon till staden Santiago de Compostela i Galicien.
Många börjar vandra i den mysiga staden Saint
Jean-Pied-de-Port vid
franska Pyrenéerna.
Idag har pilgrimsleden fått en renässans och av skilda
anledningar
Det finns olika motiv att göra färden och de behöver inte vara
andliga.
 När jag var fem kilometer utanför Santiago och
såg bort mot staden,
tänkte jag: - Jag vill inte gå dit. Jag vill inte att det skall vara slut."
Karin, Österrike 59 år.
Sagt under sin första Camino
>Läs
Allt om El Camino - Budgetres
gjorde resan 2012
 Skidresa till Bansko, Bulgarien
Resbrev från en annorlunda skidresa
Våra
resenärer tar sig från Alanya, Turkiet med flyg och buss till de
bulgariska Alperna.
Den 17 januari gav vi oss iväg för att åka skidor i Bansko,
Bulgarien.
Det skulle samtidigt bli vår första s.k. ”visa run” eftersom
vårt
turkiska visum på 90 dagar gick ut.
Några paketresor fanns inte, utan vi snickrade själva ihop en
resa, som tog 10 dagar (varav 5 skiddagar), eftersom vi inte
ville resa på natten.
Buss
och flyg till Istanbul
Första dagen tog vi bussen till
Antalya för att flyga med
ATLASjet till Istanbul, billigare än att åka nattbuss.
Det gick snabbt, 1 tim i luften och så var vi framme på Ataturk
International Airport i Istanbul. Efter en knapp timmes resa kom
vi till stadsdelen Sultanahmet och steg av cirka
50 meter från Star Hotel.
Efter att ha tittat på rummet och lämnat bagaget, gick vi till
Blå Moskén innan det blev mörkt.
Kallt var det och snö på marken. Vi hade kommit långt norrut.
Buss
till Sofia, Bulgarien
Klockan nio nästa dag tog vi bussen till
Sofia från den
väldiga busstationen.
Bussresan gick bra i den bekväma bussen, trots att värmen ombord
snart närmade sig 30 grader.
Uppehållet vid gränsen skulle vara 10 min sades det, efter 1,5
tim kom vi äntligen iväg. Vid sjutiden på kvällen var
vi framme i centrala Sofia där vi bokat ett hotell nära
busstationen.
Det var litet
obehagligt att komma fram så sent Det var mörkt och inte mycket
till gatubelysning.
Så det fick bli taxi till hotellet trots att det låg bara på fem
minuters gångavstånd.
Taxin kostade 5 BLV, ungefär 25 kronor så det var OK. Vi hade ju
också två stora väskor att kånka på.
Sista etappen till Bansko
Nästa morgon var det dags för slutetappen, lokalbuss
Sofia – Bansko.
Nu fick vi se litet mera av Sofia, en blandning av gamla
förfallna hus och nybyggen med glasfasader.
Det är förstås banker och försäkringsbolag samt internationella
företag som håller till i de flotta nybyggena.
Egentligen såg det ut precis som vi förväntat oss.
Bansko
Bansko i Razlogdalen är betydligt prydligare och mer välmående än
många andra små samhällen vi passerade.
Man har byggt mycket för att ta emot turister och man kan undra
hur det skulle fungera om alla turistbäddar var upptagna.
Det finns bara
en linbana upp till skidområdet och även
om vi aldrig behövde vänta mer än fem minuter att stiga in i ett
”ägg”
så hörde vi om kötider på halva dagar när det var säsong!
Konstigt att vi hade sån tur och hade fint väder, gott om snö
och bra skidåkning under vårt besök.
Lägenhetshotell
Vi bodde i ett lägenhetshotell,
Comfort Aparthotell, en
studio med fullt utrustat kitchenette, bokat via Internet.
Vi fick en stor tvårumslägenhet med kök, utrustningen bestod av
4 tallrikar, 4 glas, 4 muggar, två gafflar, en kniv och 4
skedar. En vänlig städerska hjälpte oss, så vi fick en gryta och
ytterligare en kniv fast hon fattade inte varför vi behövde två
knivar!
Frukostbuffé var inkluderad men middag fixade vi själva.
Jag är alldeles för lat att gå ut och äta på kvällen
när man kämpat hela dagen i backen.
Det fanns en stor mataffär alldeles i närheten med
färdiglagat att köpa eller alla råvaror man kan behöva
för att
fixa
mat. Och ölen var fantastiskt, 0,5 lit Zagorka för 1 BLV
(mindre än 5kr). Mycket god lageröl.
Den kan vi rekommendera.
Skidor hyrde vi
på Intersport 2 och kunde åka på säsongens värstingar
första dagen.
De passade oss inte, så vi bytte till en annan modell av annat
fabrikat, som vi behöll resten av tiden.
Skidmodellerna verkar ändra sig hela tiden och numera får man
anpassa sin åkstil till skidorna om man skall hänga med.
Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, även om det
känns litet konstigt i början.
Internationellt
Litet kul var
att vi träffade ett par medlemmar från Landskrona Alpina
Klubb en eftermiddag i backen.
Våra pjäxor är ju urgamla och helt plötsligt upptäcker vi en
åkare med samma årsmodell
– och en svensk dessutom!
Annars var det mest bulgarer, rumäner och ryssar
i
backen, många snowboardåkare som knappt kunde
ta vara på sig själva och än mindre visa hänsyn för andra åkare.
Några engelsmän fanns också på plats, men den stora
invasionen är visst i februari, när engelska skolor har lov.
Då blir det liv i byn. Engelska ungdomar festar om rejält.
Shopping och nöjen
Bansko är en
relativt stor ort och vi hann aldrig se hela samhället.
Affärsutbudet är omfattande, man kan köpa allt från
pälsar till aftonklänningar
i lamé förutom sportutrustning i
alla former.
Åtminstone tre antikaffärer låg på huvudgatan,
Pirin
Avenue, och de tilldrog sig stort intresse med gamla
träskidor och backelittelefoner i skyltningen. Mängder med restauranger
med ivriga inkastare, pubar, casino,
växlingskontor m.m.
Det man kunde klaga på var snöröjningen. Trottoarerna var
livsfarligt isiga och risken att halka och slå sig
verkligt
stor.
Snöig återresan
När vi började
återresan, hade det redan snöat ett dygn och bussresan
tog betydligt längre tid än då vi åkte upp till Bansko.
Chauffören var säker och vi var aldrig oroliga, trots att vägen
ofta var rena iskanan.
Samma hotell i
Sofia över natten och nästa morgon avresa klockan nio.
Ingen taxi utan vi fick kånka väskorna i snösörjan. Portiern
sade att han beställt taxi en
halvtimme tidigare och den hade ännu inte kommit – alltså hade
vi inget val annat än att gå.
Det tog tolv
timmar att komma till Istanbul. Snöstorm hela vägen och
trafikkaos.
Långtradarna stod stilla i halkan och när vi kom till gränsen,
hade de blockerat hela vägen.
Som tur var kom en sandbil och vår fil kunde tömmas, så vi kom
fram.
Istanbul
I Istanbul hade
vi bokat ett loppigt hotell på den jättelika busstationen.
Bekvämt när man kommer fram klockan nio på kvällen.
Mat åt vi på en sylta, kebab som var helt OK och som serverades
av en snäll turk
– de är alla vänliga förresten.
Följande morgon
skulle vi gå till IKEA alldeles intill och handla svensk
mat.
Det blev ingen storhandel hos IKEA. Man skall numera bara sälja
mat som tillverkats av IKEA,
alltså ingen Kalles, ingen Marabou choklad, ingen Dajm, ingen
Abbas sill.
Snopna och ganska tomhänta gick vi därifrån.
Busväder
Flygresan till
Antalya var försenad på grund av vädret. Det snöade och
snöröjningen fungerade inte på startbanorna.
Det hade ju bara snöat ett dygn, vilken överraskning. Nå, vi
fick vara nöjda med att komma
iväg 3 tim försenade och slippa åka nattbuss hem.
Vädret blev
bara värre med rekordkyla i hela Europa varvid
många frusit ihjäl.
I Bulgarien har det töat med svåra översvämningar när en
damm brustit precis vid vägen
där vi körde med bussen. Vi hade fantastisk tur som prickade in
en vädermässigt bra period,
det har bara varit elände efter vår hemkomst.
Det var skönt
att komma tillbaka till Alanya, även om resan varit
lyckad på alla sätt.
Däremot fick vi en rejäl eftersläng med influensa, som tog hårt.
Det största problemet är annars de nya visumreglerna i
Turkiet som trädde
i kraft 1 febr. 2012. Men det är en helt annan historia…
Jordenruntresenärerna febr. 2012
>
Läs MiniGuide
Bansko - med fakta och resinformation
Resbrev från Tilos,
Grekland
Den lilla grekiska ön Tilos ligger väster om Rhodos.
Någon flygplats finns inte på Tilos och de flesta besökare
anländer med snabbfärja från Rhodos.
Färjan lägger till i
Livadia på öns östra sida där även
besökande segelbåtar har möjlighet att förtöja i den lilla
hamnen. Vill man ha mer privatliv, går det bra att ankra ute i
bukten som är väl skyddad mot förhärskande vindar.
Livadia är en liten by som man promenerar genom på tio minuter
vilket man absolut inte skall göra.
Hela charmen med Tilos är det lugna tempot och de vänliga
människorna, så varför jäkta?
Om man inte har ordnat boende i förväg har man möjlighet att på
plats ta sig en titt på utbudet.
Under lågsäsong är det gott om plats men under sommaren är de
säkrare att ha bokat innan.
De flesta restauranger och barer ligger längs strandpromenaden
och med litet tur hamnar man på Sofias restaurang.
Det gjorde vi en vacker kväll i oktober och kunde få litet mer
information om livet förr och nu på Tilos.
Under dagen hade vi gått den vackert anlagda vandringsleden
österut till Gera och förundrat oss över de små husen,
sedan länge övergivna. Nu fick vi förklaringen. I Gera bodde man
bara under skördetid då folk flyttade från Mikro Horio till Gera
för att inte behöva gå den långa vägen fram och tillbaka
dagligen. Att man odlat i stort sett varenda plätt på Tilos syns
fortfarande. Även de brantaste bergssluttningarna är prydligt
terrasserade och stengärdena finns kvar trots att det intensiva
jordbruket och djurhållningen upphörde efter andra världskriget.
I oktober är bergssluttningarna brunbrända men under våren
blommar hela ön.
Nu är även byn Mikro Horio övergiven sedan länge. Tak
finns inte kvar på husen, vilket skall bero på att virke var
sådan bristvara att man tog det med sig när man flyttade. Bara
de rika kunde köpa virke till tak på sitt nya hus.
Sommartid öppnar man ett diskotek i Mikro Horio där man knappast
stör någon. Busstransport anordnas för de intresserade.
Enastående utsikt
Mikro Horio kommer man till om man tar vandringsleden norrut
från Livadia, på bergssidan längs stranden. Utsikten från
vandringsleden är enastående och man kan klättra ner till små
vikar och njuta av sin egen lilla badstrand med klart vatten.
För att komma till Mikro Horio är det bara att fortsätta längs
stigen. Ett litet stenkummel markerar avtagsvägen alldeles innan
man börjar gå nedåt till stranden i Lethra-bukten. Det
gäller att ha ögonen med sig för att inte missa avtaget, men man
har kommit rätt när man ser en soffa i sten under ett olivträd.
Där kan man slå sig ner och njuta av skuggan och utsikten över
det djupblå havet.
Om man vill ha större variation på vandringen tar man bussen
till Megalo Horio, byn mitt på ön. Bussen går vid 8-tiden
på morgonen, turlistan hittade vi i fönstret på ”Systembolaget”.
Det är inte någon filial till svenska systembolaget utan en
skämtsam svensk besökare som skrivit ihop en A-4 sida om
möjligheterna till spritinköp i butiken, som ligger ett kvarter
in från strandpromenaden.
Det finns även en utmärkt karta över Tilos uppsatt i butiken.
Kartan visar förutom vägnätet också vandringslederna på ön och
är en bra hjälp när man planerar en utflykt. Den lilla turistinformationen vid strandpromenaden har en karta som
dock inte är fullt så detaljerad.
Bussen gör även en tur till klostret Panteleimona på
nordvästra sidan av ön med en timmes uppehåll för att titta på
klostret och inta förfriskningar. Naturligtvis finns det både
bil och scooter att hyra i Livadia om man vill rulla runt själv.
Trafiken är minimal och de flesta vägar är asfalterade.
Efter dagens vandring är det skönt med ett dopp i havet.
Stranden i Livadia består av små runda stenar, inte det
bekvämaste att ligga på men det finns solstolar.
Vattnet är kristallklart och en simtur mycket behaglig och
svalkande.
Öns sandstrand av format ligger i Eristos-bukten där det
även finns några små hotell.
Öpriser
När solen gått ner bakom bergen är det dags för ett besök på
Sofias restaurang. Sofia finns inte kvar annat än som ett
inramat fotografi på väggen. Det är sonen som driver
restaurangen nu och han har bara goda ord att säga om mor Sofia.
Restaurangen är mycket familjär, ingen brådska här inte och vill
man ha hjälp med menyvalet går det bra. En förrätt kostade i
oktober 2011 mellan 3 och 5 euro, huvudrätter fanns från 7 euro
och uppåt. En ”stor stark” kostade 2,80 euro. Moussakan var god
och mättande, trivselfaktorn hög och vi gick tillbaka till
Sofias redan nästa dag.
Det finns flera små mataffärer i Livadia men någon
priskonkurrens finns inte. Det är lika dyrt överallt!
Förklaringen som erbjuds är att affärsinnehavarna handlar sina
varor i butikerna på Rhodos och tar ut kostnaden för detta på
sina varor. En flaska vin som normalt kostar 4 euro på en större
ö (Leros) kostar 7 euro på Tilos. Det finns både slaktare och
bagare i Livadia så självhushåll fungerar, om man känner för
det. Båda bör besökas på förmiddagen om man skall få något med
sig hem.
Sajten www.tilostrails.com/ har mycket information om
vandringsmöjligheterna på Tilos, om man vill planera sitt besök
i förväg. Annars kan man bara njuta av lugnet och ta dagen som
den kommer.
De flesta restauranger och små hotell stänger i mitten av
oktober och ägarna flyttar till fastlandet för att skaffa arbete
över vintern. I april kommer man tillbaka och öppnar för
säsongen.
Vi besökte Tilos i början av oktober och tyckte att temperaturen
var mycket behaglig både i luften och i vattnet.
Under våren kan man njuta av blomprakten medan sommaren kan vara
i varmaste laget om man planerar att vandra mycket.
Jordenruntresenärerna
jan. 2012
Resbrev från Miami
Januari
2012
Key
West
är
den absolut största behållningen av resan i Florida.
En väldigt vacker stad, gamla fina hus med verandor och mycket
snickarglädje.
Utefter stranden planterade man i slutet av 1800 talet massor
med palmer för att man skulle kunna rida där i skuggan.
Det intressanta är att det bara fanns två hästar!
Sloppy Joés bar var Hemingways favorit, 1935 ville värden
höja hyran från 2 till 3$, då blev Joe sur och köpte huset där
nuvarande bar finns. Historien säger att vid midnatt när
kontraktet gick ut, tog alla gäster sitt glas och sin stol och
gick till nya baren.
Namnet kommer från att golvet alltid var halt av smältande is.
Tillbaka i Miami
tog
vi in på hotellet vi bokat ute vid flygplatsen, ganska sunkigt
men ändå ok.
Som alltid - du får vad du betalar för.
När vi skulle tända de två sänglamporna, enda belysningen i
rummet, fungerade inte den ena.
Detta berodde på att sladden var ca: 50 cm för kort. Ringde
receptionen, en man kom, kollade,
konstaterade att sladden var för kort, och gick. Ny vända till
receptionen. Anvisades nytt rum,
tro det eller ej, samma sak. Då tröttnade receptionisten och vi
fick ett otroligt stort och fint rum vid poolen.
Sensmoral: var alltid griniga när något är fel.
Sightseeing
Efter
alla mediokra hotellfrukostar åt vi idag på IHOP, pannkakshus.
Äggröra, bacon, tjocka pannkakor med blåbär.
Idag har vi åkt med sightseeing buss och får väl revidera vårt
första intryck av Miami lite grann.
Här är väldigt många lummiga fina grönområden och stränderna är
helt underbara.
Måste till sist ha lite synpunkter på trafiken. Vi har
kört ett stort antal mil, cirka 300,
trafikrytmen har genomgående varit alldeles utmärkt, ingen hets,
inget vrål av en BMW eller Merceders
som hörs och syns i vänsterfilen. De flesta kör 10-15 över
fartgränsen. Det enda är att man får vara
ute i god tid vid filbyte, de gillar inte att släppa in någon.
Sista dagen fortsatte vi vår tur med buss och denna gång med
stadsrundtur.
Vi har nu förstått att det finns inga fattiga människor i Miami,
knappast ens ”medelsvensson”
för alla områden vi har sett har inte varit sämre än Örgryte
eller Hovås och jag vill väl inte tro
att man lurar oss turister så att det finns människor som bor på
ställen som inte ser ut så här.
Guiderna är väldigt pigga på att berätta vad egendomar kostar
och vilka hotell Madonna, Beatles,
Elvis m fl har bott på.
Det finns en rolig berättelse från Key West där man säger att
när Beatles hade bott på hotellet
så tömde ägaren poolen på vattnet och sålde det per flaska.
Efter denna tur åkte vi med Metro mover dvs. tunnelbana
som går högt ovan mark.
Får väl medge att jag kanske inte tittade på utsikten hela tiden
på de högsta punkterna.
Denna bana sträcker sig över de centrala delarna av Miami och är
helt gratis.
Vår vistelse här har varit positiv om man tar med vilka fördomar
vi hade när vi kom hit.
Gamla globetrotters
 Resbrev från Grekland
Pylos, Peloponnesos
och biltur till Olimpia
Det har blivit
en dryg veckas uppehåll i Pylos, vi gillar platsen helt enkelt.
Det är skönt att känna att tiden räcker till för ett längre
uppehåll.
Dessutom har vi hyrt bil under två dagar och kört till ett par
kända platser, antikens
Olympia samt Mystras, en stad från den byzantinska tiden.
Bilkörning
Det finns allt man behöver i Pylos, till och med två företag som
hyr ut bilar.
Det första stället vi besökte hade inga lediga bilar men vi fick
åtminstone en prisindikation, 35 euro/dag.
För samma pris hyrde ett gäng svenska charter-seglare en Hyundai
Getz hos den andra firman
och när de återlämnade sin bil var det läge för oss att hyra
den. Under natten hade priset stigit till 40 euro/dygn!
Nå, det gick vi
inte med på utan fick den lilla röda fyrhjulingen för 35
euro/dygn, obegränsade mil + full försäkring.
Tanken var kvartsfull, det är tydligen normalt, och i ena
bakdörren fanns en bubbla + diverse repor överallt.
Bilen var inte tvättad heller men det spelade ingen roll, vi såg
ju inte utsidan.
Någon vägkarta
ingick inte utan vi fick knalla till pappershandeln och köpa en
enkel karta över Peloponnesos.
Det var ingen svår väg att hitta till Olympia, bara att följa
kustvägen norrut mot Pyrgos och sedan vika av in i landet en
bit. Mannen på uthyrningen nämnde att det skulle ta två timmar
att köra de 120 km
vilket jag tyckte var rundligt tilltaget tidsmässigt. Då hade
jag inte sett vägarna!
Dyr
bensin
Trafiken var minimal vilket underlättade för vägarna var både
smala och slingriga.
När man fyller bensintanken är det lätt att inse varför trafiken
är gles.
Bensinen kostar 1,72 euro/lit och under de två dagarna körde vi
upp bensin för 70 euro!
Diesel kostar 1,50 euro/lit men det är få dieselbilar på
vägarna.
Vägskyltningen
är utmärkt, ortsnamnen står först med grekiska bokstäver och
därunder med våra bokstäver.
Olimpia
Antika Olimpia var glest besökt till vår förvåning.
Kombinationsbiljett till muséet och
tempelområdet kostade 9 euro, 5 euro med pensionärsrabatt.
Middagshettan
var intensiv när vi vandrade runt bland ruinerna av Olimpia.
Det var ursprungligen en kultplats och Zeustemplet var känt över
hela antika Grekland.
Zeus-statyn var 13 meter hög, tillverkad av Feidias i guld, glas
och elfenben cirka 450 f Kr.
Nej, den finns inte kvar.
Själva stadion
var nog det som imponerade mest, den är i ursprungligt skick
med en stenplattform där domarna satt. Åskådarna stod på
grässlänterna runt stadion.
Alla arkeologiska fynd är inhysta i ett imponerande museum
intill själva kultplatsen.
Det är behagligt svalt tack vare aircondition och föremålen man
hittat vid utgrävningarna
är utställda med tydlig skyltning på engelska.
Färska
fikon
Det blir ganska intensivt bilåkande när man hyr bil och efter
två dagar var vi nöjda att komma oss på fötter igen.
Längs vägen sålde man frukt och grönsaker i enkla stånd.
Man sitter där hela dagen och väntar på kunder. Vi köpte färska
fikon av en man uppe i bergen
och tyckte de var så goda att vi stannade på återvägen. Vad jag
kunde se hade ingen köpt av hans fikon på hela dagen! Dessutom
hamnade en säck apelsiner i skuffen samt tomater (1 euro/kg),
valnötter och litet annat smått och gått.
Pylos
Det ligger dryga tiotalet icke-grekiska segelbåtar (varav två
svenska) i vattnet och på land här i Pylos,
förmodligen tack vare att det kostar gratis. Ägarna är hemma
under de heta månaderna, augusti och september.
Man har byggt en fin vågbrytare och flera pirar innanför men
sedan blev det inte mer.
Ingen el, inget vatten, ingen avgift. Och de lokala som har sina
båtar här vill ju inte betala
och därför lär sakernas tillstånd inte ändras.
Lokalbefolkningen är vänlig och hjälpsam, bara den unga damen i
mobiltelefon-affären
har lurat oss och matpriserna är hyfsade.
Vattnet är så klart att vi brukar bada i hamnen, det är skönt
att svalka av sig på kvällskvisten
när solen äntligen slutat pina oss. Nätterna är förvånansvärt
svala, kanske +22 gr, det uppskattar vi.
Strax norr om
Pylos ligger en nyanlagd golfbana med smaragdgrönt gräs som
bryter av
mot de brunbrända kullarna med hundratusentals olivträd i
silvergröna nyanser.
Vi har inte sett någon spela golf, kanske banan är helt ny eller
också är ingen så tokig att
han/hon går ut i 35-gradig hetta.
Hela området är fint med vackra sandstränder och klart vatten,
visst skulle man kunna utstå
några månader här om det inte är mitt i värsta sommarhettan.
Hotel Philip på klippan ovanför oss består med gratis wifi av
högsta kvalitet.
Ryktet har spritt sig och seglare kommer hit för att njuta av
alla gratistjänster.
Jordenruntresenärerna sept. 2011
Läs mer:
>
http://en.wikipedia.org/wiki/Olympia,_Greece
Aldrig på en söndag!
Koper juni 2011
Res helst inte på helgdagar och
framförallt inte på söndagar. Det är mycket sämre då för
resenären.
- Det mesta är stängt. Livsmedelsaffären, resebyrån, biblioteket
(med gratis Internet) och allt annat man kan behöva.
- Turistinformationen har tagit tillfälligt time out.
- Bussarna går mer sällan eller inte alls liksom många andra
förbindelser.
- Det är sämre med anslutningar till flygplatsen.
- Till och med vädret verkar vara sämre. Visst är det oftast
bättre på måndagar, när de flesta börjar jobba igen?
Slutsats: Ligg lågt på söndagar. Det är vilodagen även
för resenärer. Det blir bäst så. Ta en långpromenad, läs en bok
eller se en fotbollsmatch.
Exempel: Vi befann oss i Koper, Slovenien och skulle med
ryanairplanet till London från Trieste,
en halvtimmes resväg
bort.
- " På söndagar går inga bussar "
- " Inga alls? "
- " Nej, det är ju söndag "
- " Men vi skall med flyget, hur gör vi då? "
- " Taxi "
- " Vad kostar det? "
- " 50 euro "
- " Det är ju dyrare än flyget till London! "
- " OK, 40 euro..."
- " Till flygplatsen? "
- " Nej, till busstationen i Trieste "
- " Suck..."
Vi fick, på annan plats, en
taxi för 25 euro. Bussen från busstationen i Trieste till flyget
gick inte så ofta på söndagar, fick vi veta. Men det fanns en
som passade och tog en timme för 3.30 euro per person. I England
ville vi ta lokalbussen till vår övernattning. - " Det är söndag, det finns bara taxi
idag. "
- " Suck... "
JE juni 2011
|
