HUSBIL/HUSVAGN
En campingvagn eller husbil passar bra för de som
kan utnyttja detta under längre perioder.
Denna resform har
många likheter med långseglarnas. Inte sällan konverterar dessa
på äldre dar till husbil för att få behålla frihetskänslan med
ett flyttbart hem.
>
husbilsklubben.se -
HBK:s hemsida. Hitta husbilsplatser & en himla
massa forum.
>
sv.wikipedia.org/wiki/Husbil - regler
och begrepp om husbil för den som funderar på mobilt hem.
>
Caravan club - bila utomlands med aktuella råd för
bilisten, handlingar, vägavgifter, bensinpriser m.m.
> Tidningen
Allt om Husvagn och Camping har en hemsida med mest info
för Sverige men även utrikes.
Foto: Sune
Med husbil i Europa
Om att köra i Alperna, ställplatser
och vandringar
Nu står vi på Panoramastellplatz Gasthof
Friedburg med vykortsvyer runt oss.
Vädret är strålande fint precis som det varit sedan vi lämnade Sverige
för drygt
tre veckor sedan.
Färden från Malmö gick via
Öresundsförbindelsen och Stora Bält-bron och därefter Dortmund.
Det blev en vilsam resa genom Tyskland. Trafiken var tät men flöt utan
köer och det kändes nästan
andäktigt att åka genom Elbetunneln utan att behöva stå i kö i flera
timmar.
Ställplatser
Efter Dortmund tog vi sikte mot sydost, mot Rothenburg ob der Tauber.
I Tyskland finns det gott om små städer med ställplatser för husbilar.
En ställplats (Stellplatz) är helt enkelt en parkeringsplats för
husbilar med service av varierande grad.
Ibland betalar man parkeringsavgift (4 – 5 euro/dygn), ibland inte.
Servicen består av en Holiday Clean, en anläggning där man kan tömma sin
toakassett samt fylla
dricksvatten. Tömning är i regel gratis. För dricksvatten betalar man 1
euro för 50 – 80 liter.
Har man tur finns det sopkärl där man kan lägga sina sopor, väl
sorterade för glas, plast och plåt.
Hittar man inte en ställplats, är det tillåtet att stanna 24 tim. på en
vanlig parkeringsplats för att
vila. Camping är inte tillåten och det definieras så att man inte får ta
ut ett par stolar och sätta
sig i dem, för då är det fråga om camping, inte parkering.
Klassisk husbil
Tuc
Tuc husbil
Strasse överallt
I Wetzlar blev det nattstopp på en ställplats alldeles intill den
gamla stadskärnan, där
korsvirkeshusen stod på rad. Wetzlar ligger på Deutsche
Fachwerkstrasse, men efter ett tag
har man fått nog av alla sneda och vinda korsvirkeshus. Dessa Strasse
med olika inriktningar
finns överallt, kanske Romantische Strasse är den mest kända, men
det finns en Strasse för allt
från sparris, ost, vin, glas, motorcyklar och alléer. Vi siktar på
Glass-Strasse i Bayer Wald när
vi börjar dra oss norrut.
Vidare längs den romantiska vägen eller
kanske var det Schwäbische Albstrasse körde vi
igenom Neresheim. En skylt hänvisade till en ställplats, men vi
missade nog avtaget och
stannade först vid Härtsfeld See, cirka 10 km söderut. Där
parkerade vi och vandrade iväg till
Burg Katzenstein med 1000-åriga anor.
Oberammergau
Sedan växlade vi över från
Romantische Strasse till Deutsche Alpenstrasse och kom till
Oberammergau, välkänt för Passionspelen som uppförs vart
tionde år. Nästa gång blir år 2020.
Bäst att boka biljett redan nu om ni vill se en skildring av Jesu liv
och död på Passionsteatern.
Alla deltagare kommer från byn och föreställningarna är utsålda långt i
förväg.
Denna sommar uppför man ”Moses”, en uppsättning som fått varierande
kritik. Nu var vi måttligt
intresserade av Moses liv och leverne utan letade istället upp en
ställplats. Camping-Park
Oberammergau erbjöd platser utanför campingområdet, ingen särskilt
inspirerande plats, men
med den service vi behövde.
Vid promenaden i Oberammergau beundrade vi de vackra fasadmålningarna
där, speciellt
gaveln som återger sagan Hans och Greta.
Törnrosaslottet
Nästa dag plockade vi fram cyklarna och trampade iväg till
Linderhof, cirka 10 km på grusad
cykelväg, inte särskilt brant. Linderhof är det minsta av de
tre slott som Ludvig II av Bayern
(tokige Ludwig) lät bygga. Neuschwanstein är kanske
det mest kända, förebild för Disneys
Törnrosaslott. Vräkigt värre och vi brydde oss inte om att
gå in för att se utsvävningarna i
rokokostil.
Eftersom området Oberammegau
och Kloster Ettal (en imponerande kyrkan byggd i
barockstil)
är litet ”näsan i vädret”-ställen (berättade en tysk
husbilsförare) finns förbudsskyltar på i stort sett
på varenda parkering som säger att husbilar inte får stå där
mellan kl 22 på kvällen och 6 på morgonen.
Vid Friedhof hittade vi ingen sådan skylt och parkerade på
parkeringen reserverad för besökare till
begravningsplatsen. Det var lugnt hela natten.
Om att köra i Alperna,
ställplatser och vandringar
Österrike
Via den lilla vägen förbi
Linderhof
kom vi in i Österrike, passerade Reutte och
fortsatte in i
Lechtal. Nu var vi i Tyrolen, den del av
Österrike där ett generellt förbud råder
för husbilar på parkeringsplatser nattetid. Och bristen på ställplatser
är stor.
Fordon över 3,5 ton skall ha en s k Go-Box och betala kilometeravgift.
Det kostar 0,17 euro
per kilometer, en inte helt obetydlig avgift om man planerar att stanna
en månad i Österrike
och besöka många platser (personbilar köper en vignette för att köra på
motorvägar).
Vandring
I Holzgau finns Österrikes längsta
hängbro (200 meter) över Höhenbach-floden, som vi testade.
Nästa dag planerades en längre vandring, som började med att vi tog
Jöchelspitzbahn-liften
från Bach upp till 1768 meters höjd. Sedan valde vi att gå Panoramaweg
mot Bernhardseckhyddan
där vi skulle äta lunch. Det blev en lång och ibland litet mödosam
vandring, eftersom
vi stadigt gick uppåt ända till 2200 meters höjd. Det var värt varenda
höjdmeter, vyerna var
enastående. Dessutom fick vi syn på murmeldjur. Blomprakten var stor på
grässluttningarna och
jag har inte sett sådan artrikedom tidigare.
Serpentinvägar
Vi körde vidare mot
Pettneu strax öster om St Anton. Visst fick
vi se mycket, men mesta tiden
gick åt att hålla koll på vägen och alla kurvor. Det varen lättnad när
vi äntligen kom ner från
Arlbergpass (1793 möh) och såg vägen flera hundra meter framför
oss, inte under eller ovanför oss.
Vi följde en skylt och hamnade på
Arlberg Panorama Camping, som utan att skämmas begärde
24,50 euro för en natt (husbil 7,50 e, 2 personer 14 e, kurtaxa 3
e). Inte mycket att välja på i det
läget och vi köpte dessutom 4 jetonger à 1 euro/styck för att köra en
tvättmaskin.
I Pitztal, vid lifthuset, finns en
stor parkeringsplats, där det är tillåtet att stå i 24 tim.
med husbil. Efter 24 tim. skall man anmäla sig hos turistinformationen i
byn Mandarfen,
en knapp km ner i dalen. Eftersom vi tänkte bli kvar några dagar följde
vi reglerna, litet nyfikna
på vad vi skulle betala. Jo, kurortstaxa, 1,5 euro per person och
dygn. Ja, det gick väl an
även om servicen var obefintlig.
Lågprismodellen
Camper modell ä
Vandring till Taschachhaus
Vi planerade att göra om vår vandring till
Taschachhaus, en
vandringsstuga som underhålls av
DAV (Deutsche Alpin Verein) i Munchen. Liften i Mandarfen tar oss upp
till Rifflsee och vi
drar iväg med god fart längs den breda och bekväma vandringsleden.
Tur att minnet är dåligt för efter några km försvinner det släta och
istället är det mindre stenbumlingar
som gäller. Bara att trava på och efter några timmar börjar vi ana
slutet på dalen och kan se
Taschachhaus på avstånd. Nu kommer den verkliga motgången, man har lagt
om leden på grund av ras.
Vi skall upp ytterligare ett 50-tal höjdmeter. Låter väl som en baggis,
men inte för två trötta
vandrare. Efter många och täta vilopauser har vi passerat max höjd och
börjar nedstigningen
mot hyddan och kommer äntligen fram.
Sedan sätter vi oss och studerar menyn. Gulasch-soppa och bröd, det är
mat för
bergsbestigare. Tjock och mustig soppa i stora tallrikar, inget knussel
här. Grovt bröd och var
sin stor öl, ja sedan kan man ju gå hur långt som helst.
Vandrarhyddan är om - och tillbyggd 2009. Numera påminner den om ett
hotell med många
stjärnor. Senast vi satt här 2001, trötta och genomblöta eftersom det
snöade (i augusti!), var
det verkligen stimmung med blöta strumpor som hängde på tork, vandrare
som högljutt drog
historier och matos i alla hörn. Tidens gång.
Tillbaka igen med skavsår. När B. tittar på vandringsappen, kan han
berätta att vi gått
18,6 kilometer under 7 tim inkl paus. Om någon sagt till mig på morgonen
att jag skulle gå
så långt i bergsterräng hade jag tackat nej. Bra att inte veta allt.
>
Se film och få
liten guidning på tyska
Gletcherexpress
1982 invigdes
Gletcherexpress, tåget som går från Mittelberg
genom berget upp till
Mittagskogel 3159 möh. Nu finns en förlängning på Gletcherexpress, en
ägglift som går
upp till 3440 möh. Den liften öppnades 2012.
Tidigt på morgonen stiger vi in i det lutande tåget, väl påklädda för
det är inte varmt högt
uppe. Visst skiner solen men nattetid har vi oftast 15 grader och
fryspunkten ligger på
4000 möh. När vi stiger ur Gletscherexpress möter oss ett sällsamt
landskap där glaciären
ligger mäktig men långt uppe. Åka skidor är inte att tänka på, det finns
helt
Någonstans där långt nere ligger Pitztal,
vi ser en liten bit av dalen som verkar så liten,
så liten i detta väldiga område av spetsiga snöklädda alptoppar.
Det killar visst litet i magen när vi åker ner, men äggen gör bara en
knappt märkbar nigning
när de glider över bärstolparna. Ett oförglömligt besök uppe i himlen.
>
Se bilder och få lite av känslan
Ismannen
Än mer ofattbart blir det när vi tänker på Ötzi, "Ismannen", som levde
omkring år 3300
f.Kr. Man hittade Ötzi år 1991 i närheten av Pitztal/Ötztal när han
smälte fram ur isen, men
tydligen på den italienska sidan eftersom Ötzi numera finns på museum i
Bolzano.
Nattuppehåll i Schwaz
där vi
vandrar runt i den gamla delen och beundrar den väldiga
Maria Himmelsfärdkyrkan med fyra skepp, ett unikum i hela världen.
För att komma till Neukirchen
matar vi in våra önskemål i GPS-Kalle. Han lägger upp en rutt
som går via Wörgl – Sankt Johann – Kitzbuhel – Mittersill, innan vi
viker av till väg nr 165.
Det går bra, bara de sista 800 met upp till Friedburg är branta och
smala. Vi möter ingen och
ställer oss på en plats markerad med rödfärgade stenar och en skylt med
nr 6.
El-stolpe intill, 1,50 e/dygn för el, tömningsstation samt vattenkran i
närheten. Utsikten är
enastående och vi blir kvar i flera dagar.
Om man äter i restaurangen behöver man inte betala 7 euro i avgift och
vi passar på att äta
schnitzel som smakar utmärkt.
Värmen är intensiv och vi skyller på den när vi inte orkar cykla uppför
de branta backarna.
Det får bli en timmes vandring på morgonen istället innan värmen blir
för svår.
Med husbil i Europa
del 3
Europavägar
Ebensee
Det var dags att lämna de höga alperna i
västra Österrike
och dra sig mot de djupa skogarna
i östra
Bayern.
På vägen stannade vi i Ebensee, en liten ort i södra
ändan av Traunsee. Traunsee är tillräckligt stor för att man
skall kunna ta en segeltur och parkeringen för husbilar var
alldeles intill båtklubben.
Den årliga byfesten ägde rum
samma dag som vi kom och naturligtvis passade vi på att
njuta av levande musik, mat och dryck tillsammans med
stadsborna. Gemytligt värre och många familjer var ute
eftersom man ordnade allt från säcklöpning till bordtennis
för de yngre. Vid niotiden på kvällen minskade antalet
besökande, det var läggdags för den yngre generationen.
Millopp på hög höjd
Nästa dag fick vi vara med om starten på
Feuerkogel-Ebensee Berglauf, en tävling som arrangeras
årligen med deltagare från hela världen. Ungefär 250
deltagare från hela världen skulle avverka det 10 km långa
loppet. 10 km låter inte så imponerande men höjdskillnaden
på 1250 meter är desto drygare. I anmälningsavgiften ingår
liftturen från toppen av Feuerkogel ner till Ebensee men
inte ens den förmånen kunde locka oss till efteranmälan.
I främsta ledet för starten stod tre
kenyanska löpare men också Pietro Mamu från Eritrea som vann
loppet på ny rekordtid, 51 min 45 sek. Mest imponerande var
ändå de två deltagarna i klass M80 där segraren klarade
sträckan på 2 tim 11 min. Inte illa för en 82-åring.
Bergslopp är nog ganska okänt i Sverige men i alpområdet är
det många som gillar att springa uppför.
Rätt klädd i Alperna
Vi utforskade Ebensee som är en liten stad
med 8000 invånare varför man inte behöver gå särskilt långt
för att se hela stan. En liten affär specialiserad på
lederhosen tilldrog sig vårt intresse. Ett par knälånga
lederhosen i hjortskinn med vackra stickningar kostade 1500
euro.
Kanske värda pengarna om man kan använda byxorna hela
livet, men det räcker inte med ett par byxor. En rutig
skjorta med knappar snidade av hjorthorn, stickade strumpor,
läderskor från Meindl, kavaj, sidenslips och förstås, hatt
med rakborste ingår också i munderingen som kan användas
till både vardag och fest. Bekvämt med kläder som är så
användbara, men skall man köpa allt i högsta kvalitet, behöver
man nog en livstid för att avskriva införskaffandet.
Cykel i branta dalar
Längs Traunsee finns också en cykelväg som vi
använde flitigt. Att cykla i de branta dalarna i Österrike
är inget nöje. Utför sliter man snabbt upp bromsen och
uppför, ja har man tur så kommer en Postbuss annars får man
gå om konditionen inte är på topp. Dessutom delar man den
smala vägen med all trafik, inget nöje även om de flesta
bilförare visar hänsyn.
Glass Strasse
Efter Ebensee tog vi sikte på Glass-Strasse i
östra Bayern.
Efter litet vinglande hamnade vi i Bodenmais som man kan beteckna som glasvägens
turisthåla nr 1. Busslaster med besökare kom för att titta
på glasblåsning hos JOSKA och vandra genom de väldiga
utställningshallarna.
Husvagnsparkeringen var mitt emot Rosenthals outlet-affär
med mycket lockande prisnivå på 1:a klass varor. Både Thomas- och Versace-porslin fanns i mängd.
Vackert, vackert men inget vi behövde.
Runt Bodenmais finns vandringsleder som inte
är alltför krävande. Eftersom Bodenmais ligger i ett
snösäkert område kan man vintertid åka skidor i väl
preparerade längdspår eller utför i snälla backar.
Bayern är kuperat och vägarna slingrar sig
upp och ner genom väldiga skogsområden. Så kommer vi fram
till Lohberg och hittar vägen till glashyttan Alte Kirche.
Här trängs inga turister och produktionen visar att det
finns en konstnär bakom de vackra vaserna. Det tar tid att
vandra genom utställningsrummen och beundra de vackra
föremålen.
Bayersk ölfest
Förutom glashyttan finns ytterligare en
anledning att besöka Lohberg – Osser-bryggeriet. Det är ett
litet familjeägt bryggeri som i sin reklam påstår att öl är
nyttigt eftersom det innehåller B-vitamin, magnesium, kalium
och folsyra. Alla dessa nyttigheter i ölet skulle alltså var
ytterligare en anledning att dricka öl men det är nog inte
det bajrarna tänker på när de drar i sig ett stop öl.
Dricka öl ja, det fick vi vara med om i
Viechtach där den årliga folkfesten pågick
under nio dagar
(10 – 18 aug).
Vi stannade på husbilsparkeringen på Bahnhofstrasse, en perfekt ställplats med stadens centrum
cirka 75 trappsteg upp. Trappstegen var en lagom dos
motion på
morgonen då jag gick för att handla frukostbröd.
Det fanns tre bagerier att välja på.
Vid trappans slut fanns
dessutom en mycket intressant affär kombinerat med museum
där fiskskinn användes för att tillverka plånböcker, skärp
etc. En vespa med sadel klädd
i fiskskinn stod parkerad i
det lilla rummet."
Det stora festtältet stod uppställt på andra
sidan Schwarzer Regen-floden och vi, liksom många andra,
gick för att ta oss en öl på kvällen. Hofmark-bryggeriet
hade fått äran att brygga årets festöl som serverades i en
liters-stop. Mindre fanns inte, så vi bestämde oss för att
dela på 1 liter för att inte chocka kroppen med alltför
mycket nyttigheter. 6 euro för en liter var priset. Weiss-bier fanns i 0,5 liters glas men vi har ännu inte lärt
oss uppskatta weissbier. Så det fick vara.
En orkester med mycket mässing gjorde sitt
bästa i ena ändan av det stora tältet. Orkesterledaren
viftade så att svetten lackade, orkestermedlemmarna tutade i
luren så det stod härliga till, men vem kan överrösta 500
bajrare som har trevligt?
Serveringsdamerna hade fullt upp
med att bära ut ölstopen, vi räknade som mest till 15 enlitersstop som en dam portionerade ut bland borden.
Energirik mat serverades också, tjocka korvar och friterad
potatis.
Cykeltur
Nästa dag tog vi en cykeltur för att arbeta
upp mera törst inför kvällen i öltältet. Goda råd fick vi av
en granne som dagen innan valt fel riktning och kom hem
helt utmattade efter att ha kämpat i tråkiga uppförbackar.
Norrut skulle man cykla, längs den gamla banvallen som har
behaglig lutning, ibland uppför och ibland nerför.
Det
stämde bra, vi rullade fram i granskog som ibland öppnade
sig mot väldiga fält. Emellanåt kom floden Schwarzer Regen
inom synhåll. Slutmålet blev den lilla stan Kötzing där det
inte fanns mycket att se. Det var en behaglig tur på totalt 40 km.
Festveckan närmade sig slutet och på lördagen
hölls loppmarknad. Garanterat bara gamla varor utlovades i
programbladet. Intressant att titta på och här fanns både lederhosen och serietidningar som var väl använda.
Tyvärr
fanns inga priser utsatta och jag kände att min tyska inte
var tillräcklig för prisförhandlingar – om det nu fanns
något som jag absolut behövde.
Allt för husbilar
På söndagen gav vi oss iväg mot nordväst,
Wertheim SO om Frankfurt var målet. Där skulle vi besöka
Movera som säljer tillbehör till husbilar. Att köra på tyska
autobahn under veckoslut är ett rent nöje eftersom
lastbilstrafik är förbjuden.
I Wertheim parkerade vi vid Expocamp där alla
faciliteter för husbilar finns inklusive en brödbil som
säljer färskt bröd på morgonen. Än en gång fick vi bekräftat
hur viktigt det är med färska brötchen till morgonkaffet.
I Movera-butiken hittade vi två bekväma
stolar som vi skulle kunna sitta ute i vid vackert väder.
Nu
hade vi haft vackert väder i mer än 5 veckor och värmerekord
hade slagits både i Österrike och Tyskland. Det kändes
faktiskt skönt när ett lätt regndis drog över Wertheim.
Intill Expocamp ligger Wertheim Village, ett outlet-center
av gigantiska mått. Det gäller att ha tränat ordentligt på
shoppande om man skall orka ta sig igenom området.
Längs Mosel
Vi beslöt att ta en tur genom
Moseldalen. Att hitta ställplatser längs Mosel är hur
enkelt som helst, ibland verkade det som alla husbilar i
Tyskland stod längs Moselfloden. Vi hittade en plats nära en
sluss i Sant Aldegund och tänkte ta oss en titt på
slussningen av de stora pråmarna. Tji fick vi för
slussvaktarna strejkade
i dagarna tre.
Vi fortsatte längs Mosel och stannade till i
Ernst. Ernst ligger inom cykelavstånd till Cochem där
vinfest skulle hållas. I Cochem fanns ingen
husvagnsparkering och det skulle förmodligen bli väldigt
trångt med alla besökare till vinfesten. Så vi cyklade som
så många andra längs floden. I Tyskland är e-bike populärt,
dvs en cykel med batteri som gör att man klarar
uppförsbackarna med lätthet. Priset är än så länge högt
tycker vi, men är kanske för många enda möjligheten att ta
sig fram på cykel. På många ställen finns laddstationer där
man kan ladda upp batteriet på sin cykel medan man uträttar
ärenden.
Vinfesten tappade snabbt
sin tjusning. I de trånga gränderna trängdes tusentals
människor, orkestrar av alla de slag spelade högljutt och
lokalt vin serverades. Vi drog oss över till andra sidan av
floden där det var betydligt lugnare och vi kunde se
festandet på litet avstånd.
Hemåt
På väg norrut stannade vi i Altena SO om
Dortmund.
Burg Altena är numera restaurerad och innehåller
ett museum som är så omfattande att en dag knappt räcker
till att gå genom de många salarna. I borgen finns dessutom
det första vandrarhemmet i Tyskland (1912) komplett med
halmmadrasser. Det används inte längre utan vandrarhemmet
ligger numera nedanför borgen.
Många långfärdsseglare
konverterar om till husbil när man vill ha
det lite mer bekvämt. Resandeformerna har många
likheter.
Sommaren var på väg mot sitt slut och vi
återvände samma väg som vi körde iväg på drygt två månader
tidigare. I Flensburg stannade vi för att göra de sista
inköpen i Förder Park, ett köpcentrum där inget saknas. Den
väldiga parkeringen rymmer 2400 fordon och det gäller att
komma ihåg var man parkerat, annars blir det en lång promenad
för att hitta bilen.
Sedan var det bara att köra vidare mot
Sverige över Stora Bält-bron och Öresundsförbindelsen.
Många hälsningar från Husbilsfararna.
Sept 2013
Jämför
Elbil på långresan
Med
snabbladdare över hela kontinenten håller långresan med elbil på att
bli realistisk.
Men att ladda längs vägen är dyrt. En resa till franska Rivieran med
elbil kostar 11 000 kronor
i elkraft jämfört med 4 000 kronor med dieselbil."
- Mikael Stjerna, DN Motor
Nätet av snabbladdare i Europa växer snabbt och gör långresor
möjliga med elbilar.
Idag finns det gott om 50 kilowattladdare i anslutning till
motorvägarna i Sverige och Tyskland.
Ägarna av snabbladdarna tar bra betalt för varje kilowattimme.
Ionity, den stora kedjan med 251 snabbladdare i Europa,
tar 8,70 kronor per kilowattimme. Det är 500% mer än vad du betalar
för strömmen när du laddar hemma.
Alla vanliga snabbladdare på 50 kilowatt kostar flera gånger mer än
vanlig hemmaladdning. Bara i undantagsfall fanns
laddstolpar med fast pris
Tesla
avviker genom att ha en egen kedja av snabbladdare, så kallade
”Superchargers”. Där kan Teslaägare snabbladda
för en relativt låg kostnad. Det gör långresan med Tesla
billigare
än resan med en dieselbil.
● 13 gånger får elbilisten stanna och ladda, något som kan ta upp
till två timmar varje gång.
● I motorvägshastighet drar en elbil ca 50% mer än i stadstrafik.
● Miljömässigt vet vi inte alltid var den tankade elen i Europa
kommer ifrån.
En elbil passar kanske för närvarande bäst hemma i pendeltrafik och
inte som semesterbil.
Möjligen är en hybrid är ett alternativ för den som reser längre.
Och handen på hjärtat, korta avstånd
borde vara bäst kollektivt. Dessutom kan man reflektera över varför
Tesla är världens mest sålda elbil.
Det är ju ändå helhetskostnaden och möjligheten att använda sin bil
utan begränsningar som räknas.
Någonting att tänka på innan köpet.
Källa:
bl.a. DN 19/9 2020
Mer: >
Med elbil genom Europa (Tesla)
