Föräldraledighet i Thailand med två små barn
Vi reser med familjen Bengtsson-Håkansson
Vi, en storebror på 5 år och en lillebror på
1,5år och en mamma och en pappa i sina bästa år, ska tillbringa
drygt sex veckor i Thailand samt
några dagars så kallad ”visumresa” till Kuala Lumpur.
Rutten blir Göteborg – Bangkok - Huan Yang – Bangkok -
Kuala Lumpur – Bangkok - Koh Chang – Bangkok - Göteborg.
Mamma skriver på den medtagna laptoppen.
Föräldraledighet i värmen
Vi hade sen länge bestämt oss för att tillbringa en del av
föräldraledighet nummer två på annan ort – helst en varm sådan.
Först pratade vi om ett halvår, när vi närmade oss verkligheten,
tre månader
och när vi satt med almanackorna i hand, blev det dryga sex
veckor – förlagda
under Sveriges oginaste årstid, februari-mars.
Vi tyckte att senvintern kunde passa bra, då lillebror ännu inte
blivit 2 år, och därför
inte behövde en egen flygstol, men ändå var så pass stor att vår
oro över att resa med
ett litet spädbarn i tropisk värme hade gått över.
I oktober bokade vi biljetterna i enlighet med tips från
Budgetres och lyckades få en
riktigt bra förbindelse med Air France från Landvetter för ca
6000 kr. Avresa vid fyratiden
med byte i Paris och ett kort uppehåll på bara en timme. Vid
åttatiden vidare med
destination Bangkok. Det gjorde att vi kunde äta middag och sen
förhoppningsvis
se fram emot en resa där alla sov resterande timmar, tänkte vi.
Resan
dit
Sängkorgen vi bokat
till lillebror har en viktgräns på 10 kg och som tur är får vi
reda
på detta av en annan familj innan vi äntrar planet i Paris, så
att vi kunde ange en vikt
som accepterades av flygvärdinnan men som i själva verket
passerades redan för ett
halvt år sedan. Lillebror fick ligga med fötterna utanför korgen
– men vad gjorde det –
de fem-sex timmar han faktiskt sov i den var guld värda. Småbarn
tenderar att bli
väldigt tunga inpå småtimmarna.
Flygresan
gick förvånansvärt bra för barnens del men vi själva sov kanske
någon timme
på sin höjd (bokstavligt talat…). Sätena var små och satt tätt
ihop och var omöjliga att
hitta en bekväm sovställning i. Storebror hamnade ganska snart
på golvet där han kunde
sträcka ut sig i sin fulla längd och sov gott hela natten. Jag
hade gärna lagt mig bredvid
honom – men föreställningen om att knöggla ner sig under sätena
och med benen
utstickandes i gången i en ovärdig position fick mig att avstå.
Barnvagnsproblem
Väl framme i Bangkok blir vi vänligt invinkade till en speciell
passkontrollsdisk för
barnfamiljer och funktionshindrade; det hela går snabbt och
smidigt men sen inträffar
något som blir riktigt besvärligt. Lillebrors vagn dyker
nämligen aldrig upp på bagagebandet.
Vi är tålmodiga – alltför – och när vi till slut får tag i rätt
person och disk att göra vår anmälan till, får vi beskedet att
vagnen aldrig varit med ifrån Paris. Vi lämnar adress och
beskrivning av det, som vi tror, försenade bagaget. Först
därefter kan vi söka rätt på vår chaufför som nu stått och
väntat ett bra tag – vi försöker förklara det inträffade men han
förstår oss nog inte.
Snart nog sitter vi ändå i bilen – till vår glädje utrustad med
inte bara den önskade bilbarnstolen till lillebror utan också
med en bälteskudde till 5-åringen! Vi har dessutom en hel
minibuss för oss själva och stolarna går att fälla horisontellt!
Snart somnar lillebror och efter att storebror har noterat den
intensiva trafiken och
alla flaggorna – den thailändska och den
kungliga – så tar också han igen den korta natten som varit.
Vi valde att förbeställa en taxi för ca 4 ggr kostnaden för en
bussresa, då vi inte
visste vilket skick vi skulle vara i när vi anlände – och det
var skönt att slippa ta sig till
busshållplatsen och krångla med allt bagage.
Att resa
med barn
Att resa med barn är
ett dubbelsidigt mynt, eller kanske ett tveeggat svärd?
Det är givande och roligt, eftersom de tar in omvärlden utan
förutfattade meningar; de har
öppna sinnen och hjälper dig att uppmärksamma detaljer och få
perspektiv.
Barnen hjälper också till att skapa kontakter och möten på ett
naturligt sätt; ju mindre
de är desto mer uppmärksamhet är vår erfarenhet.
1,5-åringen behövde bara visa sig så mötte han idel tillrop,
glada leenden och öppna famnar.
Han fick motta godis och glass, kramar och nyp i kinderna av
kvinnor likväl som av män i
alla åldrar, särskilt i Thailand.
5-åringen betraktade allt detta med förundran och ibland med en
viss irritation. Vi försökte
berätta för honom att han mött samma entusiastiska mottagande
när han var 1 år och vi
firade hans första jul i just Thailand.
Faktum är att ju mer tiden led, desto plågsammare
var det nog för storebror att ständigt betrakta hur lillebror
hamnade i centrum, var än han
visade sig.
Baksidan är
att ett litet barn under två år är i behov av idel omsorg och
att
vi vuxna kan uppleva miljön som farlig och svårhanterlig många gånger.
Värmen
och solen, insektsbett,
mat, trafik, fortskaffningsmedel, sovplats o.s.v. kan upplevas
som problematiskt.
Det lilla barnet befinner sig i ständigt föränderliga
utvecklingsfaser och att resa med en helammandes 6-månaders
bäbis kan vara att föredra framför en 14 månaders, som endast
sover en kort stund på dagen, stoppar allt i munnen och tar sig
fram på ostadiga ben.
Vi skulle nog inte välja att resa med en 17 månaders bäbis till
ett dylikt resmål igen.
Hans bror, då det begav sig 5 månader yngre, upplevde vi som
betydligt mer lätthanterlig – men då var vi också två mot en...
Mat för
barn
Maten är också en central del av resandet. När vi beställde mat
försökte vi få till det så att
vi kunde dela på tre rätter. Storebror som jämfört med många
andra äter det mesta på
hemmaplan, utsattes dock för stora utmaningar, då otäcka
företeelser som lök, paprika
och tomat ingick i de flesta rätter. Det mesta är dessutom
kryddat.
Barnvänliga rätter som nudelsoppa och olika wokrätter gick
heller inte hem. Han fick leva på stekt ris/nudlar
(som snabbt tröttnades på), kokt ris, hamburgare (även fisk- och
kyckling kan man kalla
för det, bara det serveras med rätt attiraljer) ägg i olika
former, yoghurt, smörgåsar,
pannkakor /crêpes, banan och nån pastarätt.
Med glassmuta gick även ångkokt fisk ner vid ett tillfälle.
Lillebror diskriminerar ännu inga bestämda ingredienser och
smakade på allt, om han var
på humör. Färskpressade juicer uppskattades av båda och var ett
välkommet inslag i dieten.
Den något ortodoxa matprofilen vi håller hemma gick fullständigt
om intet; utan socker,
härdat fett, vitt ris och bröd, tillsatser och färgämnen hade de
inte överlevt. Och trots våra
ansträngningar tycks det oss som de båda antagit en slankare
profil än före resan.
Resa
vart och hur?
Redan i planeringsstadiet av resan bör man göra
sig klar över syftet – vad vill vi med
denna resa? Vill vi uppleva nya saker, vila, äta god mat, umgås
med barnen, umgås som par,
träffa andra människor, upptäcka ett nytt land, sporta, idka
strandliv, shoppa, o.s.v.?
När man gjort klart för sig vad meningen med resan är och vad
man vill uppnå, väljer man
lämpligtvis resmål därefter – inte tvärtom!
Boende, budget, vistelse och packning planeras utifrån det
övergripande syftet.
Om ändamålet med resan är att umgås som familj väljer man inte
partyön eller storstaden,
man packar ner färre romaner och fler ritblock och man bokar
inte upp sig på sightseeingturer
eller utflykter under alla veckans dagar.
Förutsägbarhet, få förändringar och förflyttningar gynnar en
sådan vistelse. Det är i vardagslunken
man har
möjlighet att se varandra – inte med kameran jagandes apor på
zoo eller i nattmarknadens
mörker i ett ångande
Bangkok.
Ju större barnen är desto mer involverade kan de vara i
planeringen – det är inte alltid som
föräldrar är medvetna om vad barnen uppskattar mest.
-------------------------------------------------------------------------------------
Del 2 forts.
Packningen
Här gäller den omvända principen mot backpacker-devisen –
hellre för mycket än för lite – och det
är oftast mer besvärligt att köpa på plats, än att ta en större
väska. Till exempel hade vi snålat in
på lillebrors tröjor, ”det finns ju fina att köpa”, men i hans
storlek var det inte så gott om det.
Dessutom ser jag inte vitsen med att köpa sånt man redan har där
hemma
.
Naturligtvis är en smidig packning att föredra och den måste stå
i relation till resmålet,
men vi upplevde inte att vi tagit med något onödigt (förutom att pappan envisats med att packa
ner en regnjacka som naturligtvis aldrig var på plats när väl
skuren kom, samt ”en lite tjockare tröja”.
Det behövs inga långärmade tröjor alls om man inte kör
motorcykel i 120 mitt i natten.)
De 10 tunga burkarna barnmat kom väl till pass, squezarna
räddade några situationer,
riskakorna och de små russinpaketen var oumbärliga. Vi hade
också med grötpulver till lillebror
som bara behövde blandas med hett vatten – det utgjorde ett
eller två mål om dagen vilket behövdes
som
variation.
Vi valde också att ta med blöjor så att det räckte för 5 av
dryga sex veckor – det var ju inget tungt
bagage och minskade hela tiden i omfång. Det finns blöjor att
köpa – men jag tror de kostar något
mer än hemma.
Leksaker det svåraste
Leksaker var det svåraste. Vilken typ av leksaker som skulle
komma att vara efterfrågade,
var inte lätt att förutse.
Ritblocket, kritor, pennor och saxen (som dock hamnade i
handbagaget vid utresan till KL och
därmed konfiskerades), kom väl till pass under stunden mitt på
dagen när lillebror sov.
Ipoden var ovärderlig på resorna, när mor och far hade
lillebrorledigt under sovstunden och kanske
bara ville läsa en egen bok. Till och med under shoppingturerna
i Kuala Lumpur kan man gå runt och
vara nöjd, om man har en berättelse i öronen.
Bamsetidningar och pixiböcker lästes sönder under veckorna och
vi hade kunnat ta
med fler.
Sandleksaker fanns att köpa på alla ställen vi kom till. De var
obligatoriska på stranden förstås.
Men det finns också många fynd att göra själv på stranden.
Pinnar, snäckor och stenar kan vara nog så användbara många
gånger.
Spelen kom inte så mycket till användning – dagen tillbringades
ju tiden mest ute.
Vad det gäller leksaker, fanns det heller ingen brist på dit vi
kom.
Det var också ett roligt inslag att få välja något i affären på
varje nytt ställe. Dock fick vi styra upp det, när det gick
inflation i radiostyrda bilar. Till 1,5 åringen passade
sandleksakerna bäst. Under resorna föredrog han att pilla med
hörlurar, mobiltelefonen eller något mer oväntat som en gardin,
en sko,
ett säkerhetsbälte eller en plastpåse.Sjukdomar får oss att längta hem
Att bli sjuk under en resa är det man
önskar sig minst av allt och särskilt att barnen ska bli det.
Det var därför lite tungt att lillebror fick feber första
kvällen. Värmeutslagen som i början ser
ganska dramatiska ut på den lilla porslinsvita babykroppen
gjorde inte saken bättre.
Febern gav dock med sig så småningom och var aldrig så hög att
det krävdes några åtgärder.
När så 5 veckor passerat och jag nöjt konstaterar att vi fått
lov att vara friska utmanar
jag naturligtvis det onda ögat och redan samma kväll kommer
returen. Vi ordnar till middag,
en välsmakande Pad Thai, från en vagn på gatan och från
grannvagnen roti/pannkakor
med banan resp. mango till efterrätt.
Alla låter sig väl smaka av Pad thai med räkor resp. kyckling
och därefter avnjuts
de smördrypande sockersöta pannkakorna – men lillebror står
klokt över desserten.
Vi äter på takterrassen till vårt hotell och ser solens sista
strålar gå ner i havet.
Drygt fyra timmar senare vaknar storebror med ett gnäll och
magsjukan är ett faktum.
Vi vuxna följer strax efter. Det är den kraftigaste
matförgiftning vi har upplevt. Magen tömdes
med en ursinnig reflex vilket upprepades 6-7 ggr. Till vår stora
lättnad visade lillebror inga
symtom
och
därför gav vi senare pannkakan skulden.
Dagen efter var storebror återställd och pigg vilket var en
utmaning för två
zombie-liknande föräldrar. Från den alltid lika medicinglada
apotekspersonalen
köpte vi koltabletter. Efter några dagar var vi på banan igen.
Men att vara så sjuk på exotisk plats fick oss att längta hem.
Under den sista veckan på Ko Chang var både barnens och min mage
i obalans i omgångar. Lillebror fick dock sina sista huggtänder
samtidigt,
så det är svårt att
avgöra vad som var vad.
Den sista veckan blev vi också restriktiva med vad och var vi
åt och till
och med
ljudet från pannkaksvagnen var svårt att stå ut med.
Bortsett från den otäcka matförgiftningen klarade vi oss alltså
bra.
Vi iakttog heller ingen försiktighetsprincip utan åt bufféer,
majonnässåser,
sallad, is, glass o.s.v. under hela resan.
Sandloppor och brännmaneter lämnade oss ifred men vi fick en del
myggbett förstås.
Vi använde inget myggnät, vilket jag nog gärna gjort på enklare
boenden
på
Ko Chang en annan gång. Någon malaria finns dock inte på ön.
____________________________________________
Del 3 forts.
Huay Yang
Efter ca fem timmars taxiresa från Bangkok, som tack vare
barnens sömnbehov var riktigt lindriga, når vi
vårt mål
– ett tre-rums hus i ett av svenskreservaten (Jasmin) i byn Huay Yang.
3o mil från Bangkok,
en och en halv timme med taxi från Hua Hin,
20 minuter från residensstaden (?) Pratchuap Khiri Khan
och
23
timmar från Göteborg – dörr till dörr.
Huset har två sovrum och
ett kombinerat kök/vardagsrum och en större terrass som vetter
ut mot
områdets pool. Det är enkelt, på gränsen till
bristfälligt, inrett på grund av att dess ägare inte nyttjat
det
i någon större utsträckning. Men det har ett bra läge för en
poolälskande 5-åring – han kan bada
och vi kan sitta i skuggan
på terrassen och se till honom. Något annat än poolläge känns i
efterhand
omöjligt att föreställa sig.
Boendet är också
ypperligt med tanke på 1,5-åringen; de första dagarna tar han
sig inte utanför
terrassens skugga men allt eftersom dagarna går
blir han djärvare och vågar sig ut på den lilla vägen
som
förbinder alla husen i området. Han gör också små utflykter till
vårt parkerade fordon där han
klättrar omkring eller tittar på
vad servicepersonalen i området arbetar med. De är alltid lika
glada åt
honom och tar honom gärna på armen eller vinkar när de
går förbi. Ibland tycker storebror att det
nästan blir för
mycket – men föräldrarna är tacksamma för varje liten paus i
passandet.
Huset kostar 2.500:-SKR/v och därutöver tillkommer kostnad för
slutstädning och vatten och el.
Man måste också budgetera för
ett fordon då flera affärer och matställen ligger en bit in i
byn dit man
p.g.a. värmen inte önskar gå.
Några få cyklar
omkring men det stora flertalet hyr mopeder, barnfamiljerna
modell trehjuling med
eller utan tak med plats för 3-4
passagerare (d.v.s. svenskar, thailändare får plats med fler).
200-250 THB per dag – viss rabatt utgår för långtidshyra.
Hjälmar finns att tillgå – i år också för barn
men de har alla
hopplös passform. Med risk för att göra en rasbiologisk
kommentar menar jag att
thailändarna har en annan huvudform
vilket gör att de sitter så illa på våra farang-huvuden.
Vill
man vara på den säkra sidan och har plats tar man förstås med
hjälm till barnen från Sverige.
Medelåldern i området är hög
– det är företrädelsevis nyblivna pensionärer som köpt hus i
området.
Alla är trevliga och vid poolkanten kan man passa på
att fråga efter tips på matställen, utflykter och dylikt.
Det finns en pool i mitten av området och en mindre barnpool i
direkt anslutning. Området omgärdas
av en mur som de flesta
andra i närheten; och vid grinden finns en vakt dygnet runt.
Husen står tätt
– om än inte lika tätt som i vissa områden – men
det finns plats för banan- och mangoträd samt diverse
vackra
buskar – Jasmin förstås, hibiskus och tempelträd, allt mycket
välskött. Personalen är utstyrd
i ansiktsmasker som skydd mot
solen vilket för tankarna till någon skräckfilm, men barnen
vande sig snabbt.
Ko Chang
Vi kommer till Ko Chang med tre förbokade nätter och en
föreställning om att vi sen lätt ska hitta en
genuin bungalow
vid stranden för 300 kr/natten. Efter en och en halv dags letade
per motorcykel konstaterar
pappa att det Ko Chang som mamma
besökte för 15 år sedan inte längre finns.
Boende för
backpackers och liten budget är inte prioriterat längre – fler
och fler resort har byggts och
strandläge betingar automatiskt
ett högre pris. Till slut hittar vi en bungalow/hydda på
stranden med endast
7 meter till havet för 300 kr natten inkl.
frukost. Och AC.
Hyddan är liten – det ryms endast en dubbelsäng
och våra väskor. Badrummet är i thai-style men rymligt.
Vi lever
Robinson-liv i en vecka – dock med tillgång till fin pool,
kajaker och vacker omgivning.
Resortet heter Chei chet resort
efter stranden det ligger invid och har många olika sorters rum.
Det blir till slut lite påfrestande med ett sånt litet rum. Vi
hänger upp ett klädstreck och försöker utnyttja
vägghyllorna
till förvaring. Som tur var städas rummet varje dag – och lakan
byts – en god hjälp mot
sanden som tenderar att fastna överallt.
Framför vår hydda finns ett litet picknick bod som blir som vårt
eget och det är inte många steg till solstolarna
och
vattenbrynet.
Robinsonillusionen bryts varje kväll när eldshowen
på den närbelägna strandserveringen sätter igång på
hög volym;
diverse karaoke-fester arrangeras också i vår omedelbara närhet
men kl. 22.00 är allt tyst och
bara vågorna hörs
igen.
Några gånger när vi badar upplever vi en stickande känsla i
huden – oangenämt. Jellyfish säger receptionisten
– små
kräftdjur hör jag från annat håll. De förekommer tydligen
ibland. Maneterna som vi ser är stundtals talrika
men bränns
inte.
White Sand Beach
White sand beach hade vi inte hört det bästa om, men vi är av en
annan uppfattning. Folktomt är det ingenstans
längre på Ko Chang
och stranden är den finaste; vi uppskattade dessutom utbudet.
De första nätterna bodde vi
på Ban Sankao. Ett ganska ocharmigt men praktiskt ställe, med
rena välutrustade
rum med diskbänk, kylskåp och vattenkokare.
Personalen kunde extremt lite engelska och var inte så
tillmötesgående, men läget var centralt och när man korsat vägen
var man snabbt nere vid stranden.
7eleven, en snabbmatskedja och
en livsmedelsbutik låg i samma hus.
De sista nätterna bodde vi
på Lagoon Resort för 500 kr natten, riktigt bra frukost för
Thailand, stort rum,
stora sängar, lobby med dagstidning och fri wi-fi; havsutsikt från rummet och det bästa av allt det centrala
läget vid stranden. De flesta rummen har utsikt och det ska man
naturligtvis efterfråga vid bokning. Just vår
typ av rum var
väldigt mörkt – men vi önskade på bottenplan.
Precis utanför
vårt rum hade vi hittat vår favorit korkek – ett osannolikt stort härligt klätterträd som gav sysselsättning
för storebror,
skugga åt lillebror och vid dess fot, massagebänkar år mor och
far. När
massöserna inte hade
kunder lekte de gärna med
lillebror och lånade ut spännande strandleksaker – och
då fanns
det plötsligt möjlighet
att läsa några sidor…
Jobbig resa Koh Chang – Bangkok
Vi har köpt en tur- och returbiljett till Ko Chang från
flygplatsen. Biljetterna såldes vid en disk och vi fick
uppgiften
att resan skulle ta 5 timmar. Det tog fem timmar till
färjan – och sen en bra stund till.
Vid återresan fick vi
tidsuppgiften 6 timmar. När vi steg på bussen, som var en stor
buss – inte en minibuss
som på resan ned till Bangkok kl. 14 –
stod det Ko Chang-Pattaya-Bangkok på den. Det visade sig att vi
skulle
göra omvägen om Pattaya; viket vi inte fått någon
information om när vi bokade våra platser.
När klockan visade
sex, vi hade ännu inte haft någon paus, klantigt nog inte ätit
någon lunch innan vi åkte och
vattnet tagit slut, kände jag
paniken komma krypande.
Toaletten avskräckte bara genom odören
som nådde oss varje gång någon öppnade dörren. Vi var
fortfarande
inte framme i Pattaya – när skulle vi då nå
Bangkok?? Och från flygplatsen skulle vi ju också ta oss in till
hotellet i centrala stan!
Lillebror hade sovit i nästan två
timmar – nu var han vaken och ville röra på sig. Bussen däremot,
rörde inte på sig.
Den stod stilla i rusningstrafiken eller kröp
fram. Jag såg ett antal kaotiska helvetestimmar framför mig.
Också
ett sätt att avsluta resan.
Jag grämde mig över att jag
inte frågat igen, och igen och igen – upplysningen på telefon
till trots. Sen insåg jag
att det som så många gånger förr bara
är att gilla läget – och då gick det genast bättre. Jag begärde
helt enkelt
ett stopp för mat och toalett av chauffören, vi fick
nya krafter och två timmar senare nådde vi äntligen Bangkok.
Slutsummering
Om möjligt skulle vi gärna haft en öppen returbiljett. Då har
man möjligheten att vara flexibel med hemresan.
Vi skulle nog ha
kortat ner resan med någon dryg vecka. Med så små barn är det
tillrådigt att bo på högst två
platser och dessa bör
naturligtvis ha bra läge och utformning för att underlätta
vistelsen.
Att åka till mer turistanpassade destinationer är
inte längre en främmande tanke för oss, och inte att förakta
med
barn i denna ålderskategori.
Det har varit lärorikt,
stundtals jobbigt och med flera underbara ögonblick!
Klimatet
just där vi var är behagligare i november - december än i mars.
Det var mycket härligt att lämna världens barnvänligaste
land i mars för att komma hem och möta våren
i världens
föräldravänligaste dito!
Malin Bengtsson text och
foto
Anm.
Verkligheten förändras med tiden. Priser och andra saker
blir inte detsamma. Men erfarenheterna
och upplevelserna kan fortfarande vara detsamma och delas.
