Operation: Operation  Zac O´Yeah   Kapitel 1

Med tillstånd från författaren 

Att ansöka om hjältejobb

Byggnader var som människor. Ibland kunde en blygsam exteriör dölja otäcka hemligheter
och vice versa.
– Ta den här till exempel, sa Hari Majestic för sig själv.
I mångmiljonstadens myller, från andra sidan av den tungt trafikerade gatan, såg
byggnaden hur normal ut som helst. En tre våningar hög kloss av monsunsliten betong, typisk
för medelklasskvarter, belägen en kort motorcykeltripp väster om Bangalores centralstation.

Stadsdelen Rajaji Nagar var som en stad i sig, med kontor och verkstäder som sysselsatte
tiotusentals människor, butiker där det gick att köpa det mesta mellan himmel och jord,
kliniker som påstod sig bota vadhelst man kunde lida av inklusive hiv och död, samt ett antal
tempel ifall ens lidande var av mer existentiell natur, och även ett utomhuskrematorium för
dem som trots allt inte lyckades överleva.

Hotbilden var otydlig. Hari studerade fasaden noga men såg inga tecken till omedelbar
fara. Det gick helt enkelt inte att veta. Men varje gång han klev in på polisstationer och
liknande inrättningar gav det honom en olustig känsla eftersom han inte visste om han skulle
komma ut igen som en fri man.

Som en extra försiktighetsåtgärd hade han parkerat sin motorcykel så att den stod fri och
vänd i riktning hemåt. Det var en robust Enfield Bullet, ursprungligen konstruerad för militärt
bruk, och Hari gillade tillverkarens motto: ”Stadig som en kanon, skjuter iväg som en kula.”
Monsunens slutfas var ovanligt torr, små dammoln puffade upp under gummisandalerna
när Hari skyndade igenom den kaotiska trafiken. Han tvingades ducka under hängbuken på en
uppsminkad elefant som var på väg mot något tempel för att välsigna kokosnötterna. Tack
vare sina alerta sinnen överlevde Hari alltid på Bangalores gator. Sedan stod han framför
byggnadens entré. På bottenvåningen låg ett finansbolag som hette Pyramidala Investeringar.
Han tog trapporna upp, förbi ett företag som hade det kryptiska namnet Telegrafipatisk
Kommunikation. Han hade läst ett och annat om telegrafer på Wikipedia men hade inte haft
den blekaste aning om att sådana fortfarande användes i Indiens it-huvudstad. Han gjorde en
mental anteckning om att lära mer om dem, en kunskap som kunde vara bra att ha ifall
internet kollapsade.

När han kom upp till den översta våningen såg han en oglamorös glasdörr med det
diskreta firmanamnet Total Personsäkerhet & Privat Övervakning. Med tanke på att
Bangalores poliskår bara hade 16 109 anställda fanns det en ansenlig marknad för privata
säkerhetsföretag som ryktesvis sysselsatte hundratusentals personer, om man räknade in alla
väktare som stod posterade utanför bankomater, guldsmedsaffärer och lyxiga bostäder. Så
varför skulle inte också Hari få jobb i branschen? Det vore en trygg anställning eftersom
behovet av säkerhet ökade med befolkningstillväxten. Enbart under Haris egen relativt korta
livstid hade Bangalore vuxit från två till tio miljoner invånare.

På en informationstext målad direkt på väggen stod det att de arbetssökande förväntades
vara välvårdade, slätrakade och med konservativa frisyrer, de borde vara klädda i nystrukna
skjortor och byxor i en diskret mörk färg. Hari passade på att spegla sig i dörrglaset: en
svårtyglad protuberans till hårlock stod rakt upp i pannan, som om han var född med en
erektion i kalufsen och det hjälpte inte hur mycket han än smörjde in den med kokosolja;
dessutom bar han en prålig nylonskjorta och fransiga stentvättade jeans, plus att han nyligen
hade börjat odla en moderiktig mustasch.

Perfekt förklädnad tänkte Hari, ingen skulle föreställa sig honom som en potentiell
detektiv. Problemet var snarare att han aldrig sökt jobb tidigare, eftersom han tvingats ägna
sig åt att överleva från dag till dag. Fast nu, vid 28 års ålder, hade han insett att endast män
med fast inkomst räknades i äktenskapsannonserna. Faktum var att de flesta i hans generation,
de som var födda på åttiotalet och vid det här laget tangerade trettiostrecket, hade gift sig och
skaffat massor av barn, lägenheter i höghus – ofta bevakade av privata vaktstyrkor – samt
anständiga jobb med möjlighet till pension innan de gick vidare i själavandringen.

Han grävde i sina jeansfickor efter A4-arket med sin meritförteckning. Den var nästan
sanningsenlig. I matte och engelska, två ämnen som han hade en sällsam fallenhet för, hade
han fått häpnadsväckande bra betyg innan han blev relegerad vid 13 års ålder. Han hade inte
heller tillbringat mer än ett par nätter i häkte, så han var ingen storfräsare i brottsregistren.

Han hade dessutom samarbetat med polisen som tjallare. Allt detta sammanfattades i cv:t
under beteckningen ”juridisk fortbildning”.
I slutet av listan på yrkeserfarenheter, strax efter ”turistguide” och ”finansexpert” (två
förskönande omskrivningar för att han försörjt sig som bondfångare), hade han skrivit
”hjälte”. För det var så han såg på sig själv. Han sköt upp dörren, redo att möta vad som än
väntade där innanför.

Kontorslandskapet var öppet som på en billig resebyrå eller ett callcenter, men personalen såg
ut att bestå av före detta militärer med extremt disciplinerade rörelsemönster och rakade
skallar.

Receptionisten var den enda kvinnan, såvitt han kunde se, och hon var lite färggladare
med hennarött hår, grön ögonskugga och blå sari.
– Ätit lunch redan? hälsade han muntert och räckte fram sin meritförteckning.
Hon sneglade på Hari ungefär som om hon sett en insekt i någon annans matlåda innan
hon tog emot papperet, stoppade det i inkorgen på sitt skrivbord, och fortsatte att misshandla
tangentbordet till sin dator.

Hari väntade artigt i nästan en halv minut. Ingenting hände. Han insåg att hon sannolikt
tänkte låta honom vänta tills världen gick under eller ännu längre.
När Hari sträckte på nacken såg han att hon surfat in på en äktenskapsförmedlingstjänst
på nätet där hon spammade alla registrerade användare med erbjudanden om föräktenskaplig

​personundersökning till det facila priset av 17 999 rupier för ett grundpaket som innefattade
inkomstverifikation samt granskning av andliga och politiska böjelser.
– Kan jag få gå på anställningsintervju? frågade han.
– Vi ringer dig, ring inte oss, svarade hon.
Då bad han om en broschyr med uppgifter om tjänster och tariffer.
– Finns inte, sa hon.
Hon var uppenbarligen född till att arbeta i säkerhetsbranschen. Han stod på sig:
– Kan jag få träffa någon som kan förklara för mig vad som krävs för att få jobb här?
Han sa det på engelska, för att imponera på henne.
– Nej.
Ytterst begränsat ordförråd konstaterade Hari. Men han tänkte inte ge upp så lätt.
– Under de rådande omständigheterna anhåller undertecknad om att ni godhetsfullt samt
med omedelbar verkan uträttar det nödvändiga för att vidarebefordra min hemställan.
Hari hade lärt sig tala ett juridiskt flumspråk av sin onkel som förr i tiden livnärde sig på
att formulera skumma kontrakt som intet ont anande personer lurades att skriva på.
Hon suckade och tog en titt på hans meritförteckning. Hon rynkade pannan.
– Hjälte står det. Vad menas med det?
Hari rullade huvudet i sidled som svar – ett mångtydigt svar. Han hade lärt sig en första
lektion i hur man blir en framgångsrik privatdetektiv: Liksom eld måste bekämpas med eld,
kan endast ett byråkratiskt manér knäcka en byråkratisk mentalitet.

Den jourhavande chefsdetektiven hade sitt skrivbord mitt i kontorslandskapet, där han satt
omgiven av ett tiotal identiska män som hukade bakom buntar av datorutskrifter och bruna
dokumentmappar. Han var kraftigt byggd, men med begynnande kalhygge upptill,
läsglasögon, mycket ren vit skjorta, byxor med pressveck och en slips med firmans monogram
på.

– Druckit kaffe redan? hälsade Hari glatt och chansade på att detektiven var en hygglig
sydindier vars preferenser lutade åt bryggkaffe.
Hari hann knappt påbörja sin hjältemonolog innan detektiven avbröt honom:
– Så vad exakt är det du vill?
Eftersom Hari visste att inom de flesta organisationer, vare sig de hörde till den privata
eller offentliga sektorn, delegerades ansvaret aldrig neråt, så föreslog han:
– Kanske det vore bäst om ni tog mig till er högste chef?
Medan detektiven kastade en blick mot en glasdörr längst bort i ett hörn av kontoret
knyckte Hari, för att testa hans skarpögdhet, en penna från stället på skrivbordet. Det gick hur
lätt som helst.
Detektiven strök med handen över sin flint och kastade misstänksamma blickar mot
tingen på sitt skrivbord, som om han försökte finna fem fel. Sedan ställde han sig upp.
– Följ med här, sa han och plockade några pappersark ur skrivbordslådan innan han
ledsagade Hari vidare.

Det hade åter besannats att ville man komma någonstans skulle man aldrig stå och tigga
med hatten i hand. Den verkställande direktören för firman var klädd i en uniformsliknande
sari och tronade i ett slags stort akvarium längst bak i kontorslandskapet.
Luftkonditioneringen dånade innanför glasväggen. En kvinna: det hade Hari inte räknat med.
Enligt hans erfarenhet var kvinnor snäppet listigare än män. Han borde nog inte knycka fler
pennor.
Detektiven överlämnade en bunt rapporter. Damen ögnade igenom dem och klottrade
dit sina initialer i nedre högra hörnet på varje ark. Hari hälsade vördnadsfullt med sitt bredaste
leende som sträckte sig från öra till öra samt blottade gluggen efter en tand som saknades (en
bieffekt av tidigare hjältedåd):
– Madam, har ni ätit lunch redan?
Hon svarade inte. Även matvanorna var tydligen hemligstämplade. Men Hari kunde
konstatera att innehållet i en matlåda spridits ut på skrivbordet och droppar av ickevegetarisk
currysås fläckade en bärbar dator. En graverad metallplåt monterad på en polerad träplatta
påminde om att hon varit kapten för ett landhockeylag som deltog i internationella turneringar
på åttiotalet och ett annat diplom utfärdat av en religiös organisation slog fast att
mänskligheten stod i enorm tacksamhetsskuld till henne.

Hari bröt isen med smickrande småprat.
– Ni är säkerligen väldigt upptagen och jag vill inte störa mitt i arbetet, men jag behöver
reda ut ett par smådetaljer. Jag har naturligtvis läst på om detektiver i tidningarna och sett era
kollegor klara av halvt omöjliga uppdrag på bio och så, men vad består jobbet egentligen av?
Hon lade ifrån sig reservoarpennan, det knakade när hon lutade sig tillbaka på sin
kontorsstol, sedan sa hon:
– Vi diskuterar inte våra arbetsmetoder med utomstående.
– Varför inte det?
– Varför frågar du?
– Madam, jag ville ta reda på om jobbet passar mig.
– Det betvivlar jag.
– Hurså?
– Personer som varit i klammeri med rättvisan är inte lämpade för att bli detektiver och
att döma av dina tättsittande ögon och det faktum att du slagit ut en framtand, antar jag att du
blivit arresterad ett antal gånger. Det är förvisso inte ditt eget fel om du haft en fattig uppväxt,
men ungdomsvårdsskola är inte den bästa utbildningen för den som ska arbeta med lag- och
ordningsfrågor.

Hari blev nästan chockad av hur nära sanningen hon var.
– Dessutom är du mager och saknar muskelmassa, tillade hon.
Det ingick inte alls i Haris levnadsfilosofi att vara realistisk, så han ignorerade
varningsklockorna.
– Madam, jag ska komma till pudelns kärna. Jag uppskattar er diskretion. Ni anar inte
hur många detektivbyråer jag varit på under de senaste dagarna utan att någon av dem klarade
testet. De börjar skryta om fall som de har löst, och beskriva varje brott och offer i minsta
detalj utan någon känsla för sekretess.
Hon gungade på sin kontorsstol.
– Vad vill du ha sagt?
Han improviserade:
– Vad tror ni, madam?
– Du vill anlita oss?
– Ni tänker verkligen som en detektiv, sa han och log brett: Min klient, för vars räkning
jag är här, förväntar sig hundrafemtioprocentig diskretion.
– Du menar att du är en mellanhand?

Sättet som hon uttalade ordet på fick det att låta som en ungefärlig synonym till
”slemmigt hundbajs som kletat sig fast under min känga”, men Hari var van vid att bli
nedvärderad så han nickade glatt.
– Korrekt, så vad kostar det?
Hon ruskade på huvudet:
– Det återstår att se. Vem är uppdragsgivaren?
– Madam, det kan jag tyvärr inte avslöja. För att kunna rekommendera er för klienten,
måste jag först veta vad ni kan göra för henne.

Damen vände sig mot fönstret igen. Han såg att hon reflekterade på saken. Pengar var
nyckeln som öppnade vartenda lås. Slutligen sa hon:
– Om vi förutsatte att din uppdragsgivare tänkte köpa det där huset på andra sidan gatan
och ville veta vem som äger det, kan vi ta reda på saken.
Hari sneglade på byggnaden som han hade parkerat utanför.
– Det där huset? sa han som ett eko.
Om någon ville köpa ett hus skulle han eller hon väl gå till en fastighetsmäklare snarare
än till en detektivbyrå som Total Personsäkerhet & Privat Övervakning.
– Eller Enfieldmotorcykeln där nere på gatan, fortsatte hon.
Hari visste förstås redan vem som ägde motorcykeln.
– Så det är vad detektiver sysslar med?

Nu hade han varit på byrån ganska länge och hittills hade ingen avslöjat något av
intresse och han hade inte ens bjudits på en kopp kaffe eller chai. Det var bisarrt.
Damen klickade med tungan.
– Inte alls, jag sa bara att om någon vill veta så kan vi undersöka saken.
– Hur då?
– Alltså, vad handlar det här om egentligen?
Hari tyckte sig märka av en antydan till irritation i rösten och bestämde sig för att lägga
korten på bordet. Men innan han hann göra sitt utspel, fortsatte hon:
– Och du är alltså insyltad i någon sorts härva?
– Som sagt, bara som mellanhand, sa han men orden trillade ut aningen för snabbt.
Även i hans egna öron lät det som om han ljög.
– Och varför blev just du utsedd till mellanhand? undrade hon.

Från ett ögonblick till ett annat förvandlades hon till förhörsledare och pepprade honom
med aggressiva frågor om hans lätt skumma förflutna. Innan han lyckades klämma ur sig
några tillfredsställande svar, angrep hon igen:
– Har du någon identitetshandling som jag kan få granska?
Hari var vid det laget totalt traumatiserad och hasplade ur sig en snabb avskedsreplik:
– Jag kom just ihåg att jag av misstag felparkerat på en gata med parkeringsförbud. Hej
då, madam, och allt gott!
 

►Läs fortsättningen. Alltid lägsta jämförbara pris på Budgetres/Resebiblioteket