Mardinprovinsen är en del av turkiska Kurdistan

Under första halvan av oktober 2024 tillbringade jag 10 dagar i Turkiet, i Istanbul och i Mardinprovinsen i sydöstra Turkiet. 
Jag hade förmånen att resa med en personlig guide, Berzani Anter, som jag sen tidigare känt.
- Ulf Söderberg berättar om resan. Budgetres redigerar och ger fakta i Spalten. Mer om Berzani Anter längst ner.

Resan börjar

Jag lämnar ett grått Jämtland med snöflingor som lyser upp lite grann inför en händelselös flygresa till Arlanda där jag landar på terminal E. Nu är det några timmars väntan till nästa flyg.
Checkar in ryggsäcken och i säkerhetskontrollen förlorar jag den nyinköpta flaskan vatten.

Skyndar mot terminal D. Hamnar i en passkontroll som sniglar sig fram 10 minuter innan gaten stänger. Hinner med ett par
minuter till godo efter att ha inhandlat en ny flaska vatten (som de tar bra betalt för på Arlanda).

Ett varmt och trångt plan välkomnar med förinspelad information på turkiska och drygt 20 minuters väntan innan take off
på nästan utsatt tid.

Lite drygt 3 timmar senare ser jag lastfartygen som vilar tysta på redden i Marmarasjön där Svarta havet rinner ut via Bosporen. Strax landar vi på Sabiha Gökçen, Istanbuls flygplats på den asiatiska sidan och hamnar i en långsamt ringlande kö till en ny passkontroll.
I ankomsthallen väntar vistelsens vägvisare Berzani som själv fått vänta i tre timmar sedan hans flyg landade.

I taxin på väg till hotellet bjuder chauffören på kakor som ska vara speciellt bra för män(?). Själv tar han en cigarett som fyller kupén med tobakslukt under färden till förstaden Tuzla, där vårt hotell ligger, fyra mil från Istanbuls centrum. Det är med andra ord en stor stad, faktiskt en av världens största, med en befolkning på 16 miljoner invånare.

Trafiken är tät och resan går ryckvis medan skymningen faller och islams motsvarighet till kyrkklockor gör sig påminda. 

Det blir en kort kvällspromenad längs vår gata i Tuzla. Tar ut pengar i en automat, men turkiskt SIM-kort får vänta till morgondagen. En kall öl av märket Efes, Turkiets mest kända ölmärke, släcker törsten och lite snabbmat hungern innan det blir läggdags.

Till Istanbul

Morgonen startar med en promenad längs vattnet mot den stigande solen. Luften är sval och skön och jag är tillsammans med människor som springer eller tar sina morgonpromenader.

Frukosten är enkel men tillräcklig och snart sitter vi i en dolmus (minibuss) på väg in mot Istanbul. 

Chauffören excellerar i simultanförmåga när han skickligt navigerar bussen i den hetsiga trafiken, samtidigt som han pratar i mobilen och tar betalt av passagerarna.

Av självbevarelsedrift och för att snabba på färden, byter vi till snabbtåget Marmaray och är snart framme i Üsküdar. Det är en av Istanbuls äldsta stadsdelar med en storslagen utsikt över Bosporen. Här tar vi färjan över sundet till den europeiska sidan av staden.

Nu får benmusklerna jobba i backarna upp mot Galatatornet. Kön ringlar lång för att komma upp i tornet, så vi fortsätter istället längs paradgatan Istiklal Caddesi till Taksimtorget. Torget är centrum för både det moderna Istanbul och för olika kulturella, sociala och politiska aktiviteter.

Tillbaka västerut och ner till Galatabron. Här flockas fiskare på ovansidan och matgäster på restaurangerna under bron.
Nu är målet inställt på Grand Bazar, där "grand" verkligen gör skäl för namnet.

Här är det inte svårt att tappa bort sig bland alla gångar och myriader med varor och människor. Så det som antagligen tar minst en vecka att beta av, ruschar vi nu igenom på en halvtimme och går upp mot en av Istanbuls kanske mest storslagna byggnad, Hagia Sofia.

Det är en av de mest kända byggnadsverken i världen och har sedan den byggdes år 537 omväxlande fungerat som kristen kyrka, moské och museum. År 2020 ändrades Hagia Sofias status återigen till moské, men delar av byggnaden är öppen för icke-muslimer.

Hagia Sofia har varit en symbol för Istanbul i nästan 1 500 år och representerar övergången mellan kristendom och islam,
mellan öst och väst. Den är ett av flera levande exempel på Istanbuls rika historia och mångkulturella arv.

Byggnaden ligger i ett vackert parkområde med en fontän i mitten och med den ursprungliga katedralen i fonden. Härifrån är det inte långt till Topkapipalatset som är en annan av stadens imponerande byggnadsverk.

Vi tar oss ner till Gülhaneparken som ligger nedanför palatset. Här tar vi igen oss under de skuggande träden och vilar benen.
Nu börjar det blir dags att vända hem mot hotellet.

Efter en båtfärd på Marmarasjön, tågresa med Marmaray, en något lugnare dolmusfärd än på förmiddagen och dryga 33000 steg sitter vi på en restaurang nära hotellet med ett lammgrillspett, sallad, bröd och en kall ayran (drickyoghurt med en gnutta salt).

Det har varit en lång dag och vi har sett mycket. Antagligen har vi återupprepat ett inte ovanligt "turist-misstag" med att gapa efter för mycket och med för lite tid till förfogande. Men det är ju en dag imorgon också...

Istanbul, lite lugnare

Idag tar vi ett lite lugnare; färre besöksmål och mer tid på varje. Snabbtåg in till Istanbuls historiska stad och upp till Basilicacisternen. Det är en restaurerad vattencistern från 500-talet, som med ett rofyllda färgskiftningar och glasskulpturer har en lugnande effekt på alla stressade turister.

Efter det är det nedförsbacke mot den egyptiska bazaren. Halvvägs stannar vi för en kopp kaffe på ett café med anor
från 1554. Kanske ett helgerån här, men americanon smakade bra mycket bättre än sin turkiska kusin.

I den egyptiska bazaren finns kryddor, sötsaker och rökelser. Det är mindre trångt än på Grand Bazar, inte alls lika stort men
mer färgrikt. Jag shoppar en sötsak - god, men med betoning på söt.

Det börjar att närma sig lunch och innan vi tar färja över till den asiatiska sidan, tar vi en varm majskolv som mellanmål.

Vi landar i Karaköy och här är det inte svårt att hitta en restaurang. Det är trångt och stimmigt som en levande stadsdel
ska vara.

Efter lunchen går vi runt genom gränderna och fotar muralmålningar, uttrycksfulla butiksfasader och utsmyckade barer.
Det händer sig inte bättre än att vi fastnar på en och kyler ner oss med en varsin kall öl.

Det är tidigare eftermiddag än igår, när vi tar snabbtåget tillbaka mot hotellet och slipper att trängas med alla pendlare
som ska hem efter sina kneg. Lite piggare ben idag, där fötterna har minskat ner frekvensen med en tredjedel jämfört med igår.

I solnedgången njuter vi av ännu en öl innan vi avslutar kvällen med en kebab och en ayran.
Det blir en tidig kväll med packning inför morgondagens flyg till Mardin.

Mardin

Halv fyra ringer klockan och efter en snabb dusch trycker jag ner de sista sakerna i ryggsäcken. Snart är jag och Berzani
på väg mot flygplatsen i en taxi som kan hålla hög fart i den glesa nattrafiken.

Mindre än en timme efter att jag stigit upp ur sängen, sitter jag med en kaffe efter incheckning, pass- och säkerhetskontroller.
Det måste vara nytt personligt rekord på den här flygplatsen.

Landar på Mardins flygplats strax efter åtta och välkomnas av 29 gradig värme. Vi blir hämtade av Mesut, som är en av
Berzanis alla släktingar jag kommer att träffa den kommande veckan, och får skjuts till hans hem nära flygplatsen i Kiziltepe
utanför Mardin.

Där dukar hans fru Rosalin upp en frukost med fikon, fetaost, nybakat bröd, kvittenmarmelad, börek och olika röror. Och att ta seden dit man kommer innebär att måltiden intas sittande på golvet.

Mesut och Rosalin kan engelska mycket knapphändig. Med hjälp av Google översätt diskuterar vi snart religion, politik och långfärdsskridskor. Mesut är från Van i östra Turkiet som har kalla vintrar och där man kan åka skridskor.

Mesut jobbar med import och export, medan Rosalin saknar arbete. Hon jobbade tidigare med kvinnofrågor, men den turkiska staten har stängt ner flera arbeten för kurder. Det drabbades Rosalin av, som fick yrkesförbud och hon väntar nu på att staten juridiskt ska ta sig an hennes mål så hon kan arbeta igen.

Tidig eftermiddag har temperaturen stigit till 33° och vi får skjuts vidare. Det är systersonen Brin som, via provinshuvudstaden Mardin, transporterar oss österut och ner mot Nusaybin och den syriska gränsen.

Söder om Mardin börjar den mesopotamiska slätten, eller "tvåflodslandet" som det också kallas, då det sträcker sig mellan floderna Eufrat och Tigris. Det är ömsom vidsträckta odlingar och ömsom ett torrt, halvökenlandskap, som består av vidsträckta stäpper och kullar med gräs och buskvegetation.

På vägen mot Nusaybin stannar vi till i den historiska staden Dara. Den grundades på 500-talet för att skydda det bysantinska
riket från persiska invasioner. Dara är känd för sina imponerande ruiner, med underjordiska cisternsystem som användes för
att lagra vatten.

Vi kommer fram till släktens hus i Nusaybin för en ompackning och fortsätter några kilometer norrut till släktens by, Eskimağara.
Det är ett mycket litet samhälle med några nybyggda hus och några mycket gamla byggnader. Det ligger i en liten dal mellan
kullar och här bor och lever de släktingar som jobbar med jordbruk.

Vi äter kvällsmat sittandes på golvet och resten av kvällen diskuteras det på kurdiska med te, nötter och vattenmelon som tilltugg. Eftersom jag bara lärt mig hälsningsfrasen "Merhaba" blir jag enbart en åhörare i diskussionens vågor.

Morgonvandring

Vaknar klockan sex av en skriande åsna ackompanjerad av en galande tupp. Jag måste ha slocknat snabbt igår kväll och fått en behövlig obruten sextimmarssömn i natt. Och rummet är svalt..

Startar dagen med en 10.000-stegs vandring upp på kullarna ovanför byn medan solen, röd av sanddiset i öster, snabbt stiger på himlen. Tittar ut över stäppen mot Syrien där i söder. Det är torrt, mycket torrt och bönderna har fått dåliga skördar.
Klimatkrisen slår hårt åt jordbruken här.

Det blir en riktig bondfrukost med egna råvaror: goda ostar och yoghurt på mjölk från korna, marmelader på fikon och andra
frukter från trädgården, honung, hembakat bröd för att räkna upp några saker.

Efter frukosten får vi skjuts till Berzanis hemby Akursu. Hans fars hem har omvandlats till ett museum för Musa Anter.
Huset ligger i en vacker trädgård med granatäpplen, persikor, vindruvor och oliver. Här bjuds vi på lunch med kryddad bulgur, sallad, mynta, chili och ayran.

Vi tar en dolmus tillbaka till huset där vi ska bo, hemma hos Berzanis släktingar Welat och Şükran, i Nusaybin och vilar lite
innan middagen. Staden ligger vid den stängda gränsen mot Syrien och härbärgerar närmare 100.000 invånare.

Befolkningen domineras av kurder, men eftersom Nusaybin ligger nära gränsen till Syrien, finns det en arabisk minoritet i staden. Många arabiska invånare har funnits där i generationer, medan andra har kommit som flyktingar från kriget i Syrien. Andra folkgrupper är syriska kristna och turkar.

På kvällen går vi till bröllopslokalen Hilltown Gelinik där Welat jobbar. Det är första kvällen av två på ett traditionellt bröllop och
till hög musik dansar deltagarna i en stor ring under flera timmar.

Dansen har en väldigt viktig och central funktion på kurdiska bröllop. Den symboliserar gemenskap och glädje, där män och
kvinnor tillsammans deltar i gruppdanser, såsom den traditionella "govend" eller "halay". Det är också ett sätt att uttrycka lycka
och fira brudparets förening, samtidigt som den återspeglar kurdiska kulturens starka band till traditioner och familj.

Musiken som ackompanjerar dansen är ofta livlig, med trummor och blåsinstrument som framhäver de rytmiska stegen.
Den här typen av dans är inte bara ett nöje utan en viktig ritual som ger bröllopet en känsla av högtidlighet och kulturarv.

Ett bröllop har flera hundra gäster och kan kosta upp mot 95.000 turkiska lira (motsvarande drygt 35.000 svenska kronor) för brudgummens familj. För att sätta det i perspektiv tjänar driftchefen för etablissemanget där bröllopsfesten sker 5.000 lira per månad.

Vi avslutar kvällen i trädgården till det hus där vi bor. Det har blivit lite svalare och stadens ljud dämpas av murarna runt trädgården.

Nusaybin till fots

Igår toppade temperaturen på +33° och värmen fortsätter. Idag gör vi Nusaybin gåendes och en grad svalare än igår men utan
att det gör någon skillnad. Tvärtom känns värmen mer idag, antagligen beroende på att luftfuktigheten är högre .

Vi går ner mot de södra delarna av staden. Här ligger gränsen mot Syrien. Det är dubbla murar med taggtråd och övervakning
av soldater.

Under det syriska inbördeskriget som startade 2011 tog kurdiska gerillan YPG till vapen. YPG är kopplat till PKK, som strider för kurdiska rättigheter i Turkiet. När regimen förlorade kontrollen över delar av Syrien, såg kurderna en chans till självstyre i norra Syrien, vilket skapade oro i Turkiet. 

Mellan 2015 och 2016 belägrades Nusaybin av turkiska säkerhetsstyrkor och skadades svårt.  Flera bostadsområden raserades, affärsverksamheter förstördes, och den lokala ekonomin tog stor skada.

Efter förstörelsen i Nusaybin har den turkiska regeringen investerat i att återuppbygga delar av staden. Trots detta kvarstår
många av de grundläggande problemen – säkerhetsrisker, sociala spänningar, och politiska restriktioner.
Staden fortsätter att vara en plats där kurderna kämpar för sina rättigheter inom ramen för den större konflikten mellan den
turkiska staten och kurdiska rörelser.

Vi vandrar genom några av de nybyggda områdena som kontrasterar mot den äldre bebyggelsen. Det är ingen vacker stad men
har en desto mer imponerande historia.

I södra delen av staden ligger Sankt Jakobs kyrka, även kallad Mor Yakup. Det är en av de äldsta kristna kyrkorna i Anatolien
och byggdes på 300-talet e.Kr. när stadens namn var Nisibis. Staden fungerade då som ett viktigt centrum för lärande och Sankt Jakobs kyrka blev känd för sin teologiska skola och lär vara ett av världens äldsta universitet.

Dessförinnan, under antiken, var Nusaybin en viktig stad i det mesopotamiska området. Staden hade en strategisk position längs den gamla sidenvägen och blev en betydande handelsplats mellan öst och väst.

Detta lever till viss del kvar idag, vilket vi ser när vi vandrar längs butikerna i det "tax-fria" området i centrala Nusaybin. Här går det att göra fynd på varor som kommer från öster och söder, innan de transporteras vidare till Ankara och Istanbul och säljs till högre priser.

Det är som sagt varmt så vi går till en "blå butik" (färgen avslöjar att här säljs det alkoholhaltiga drycker) och köper några kalla öl. Tillbaka i huset skuggade trädgård rinner drycken lätt ner genom våra torra halsar och ger en efterlängtad svalka.

Midyat

Idag tar vi en dolmus och åker drygt fyra mil norrut upp på Tur Abdin-platån som ligger tusen meter över havet. Vi ska till staden Midyat och åker upp längs en dal mellan klippiga bergssidor, där en flod flyter omgiven av grönskande träd. Under flera kilometer är det restauranger med rekreationsområden längs det rinnande vattnet.

Efter någon mil kommer vi upp på höglandet där det odlas oliver och vin. Området är känt för att ha en lång tradition av vinframställning, speciellt bland de assyriska (syriska) samhällena som har producerat vin i århundraden. Dessa viner har ofta starka, djupa smaker och är kända för sin robusthet och komplexitet.

Det lokala klimatet, med varma somrar och svala nätter, bidrar till att utveckla druvornas smakprofil och hjälper till att skapa viner med både kraft och balans. Vinerna från Midyat har också en stark kulturell koppling, där vinframställningen ofta är en del av de assyriska kyrkans och samhällets traditioner.

Framme i Midyat botaniserar vi bland stånd och i butiker. Jag letar efter ett smycke som present när jag kommer hem och Midyat är inte bara känt för sina viner, utan också för sin långa tradition av silversmide, särskilt den hantverksteknik som kallas "Telkari".

Telkari är en form av filigranarbete, där tunna silvertrådar sammanflätas och löds ihop för att skapa intrikata mönster och smycken. Denna teknik har sina rötter i antiken och har praktiserats i regionen i över tusen år, med starka kopplingar till assyriska och andra lokala kulturer.

Vanliga föremål som tillverkas är halsband, armband, örhängen och smyckeskrin, men även religiösa föremål som kors och ikoner. Telkari-produkter från Midyat har blivit mycket eftertraktade internationellt på grund av sitt unika och noggranna hantverk. Jag hittar ett smycke i form av en evighetsknut, även kallat för en "turkisk knut".

Det blir långkok på lamm till lunch, innan vi går upp till turistmagneten i staden,  Midyat Konukevi, även kallad Midyats Gästhus. Det är en imponerande historisk byggnad som ligger i Gamla stan och har blivit en ikon för staden.

Konukevi är ett exempel på traditionell assyrisk stenarkitektur, med detaljerade fasader och höga stenmurverk. Byggnaden har använts som inspelningsplats för flera turkiska tv-serier, vilket har gjort den ännu mer känd. Dess terrass erbjuder dessutom en fantastisk utsikt över Midyat och dess omgivningar och här kryllar det av turister.

En mörkare sida av staden är att Midyat var centrum för det assyrisk-syrianska folkmordet, som på assyriska kallas för Seyfo (svärdet). Det ägde rum 1915 under första världskriget och drabbade många av de kristna assyrisk-syrianska invånarna i regionen hårt.

Det Osmanska riket ville homogenisera landet etniskt och religiöst, genom att eliminera eller fördriva kristna minoriteter som armenier, assyrier/syrianer och greker. Historiker uppskattar att mellan 250 000 och 300 000 assyrier, syrianer och kaldéer
dödades under förföljelsen.

Vi är tillbaka i Nusaybin när det börjar mörkna. Uppe på högplatån var det en aning svalare, men nu är vi åter nere i värmen igen med runt 30 grader. Vi tar en sväng förbi den "blå butiken" innan vi kommer tillbaka hem och kan njuta av kvällen och en svalkande öl.

Vila

Redan när jag gick till sängs igår kväll kände jag att någonting inte var som det skulle. Om det var druvorna som vi köpte i Midyat eller kvällsmaten låter jag vara osagt, men det blev en natt med magsjuka. 

När morgon kommer är jag lite bättre i magen, men huvudet är segt av brist på sömn så jag är inte i bästa kondition.
Förmiddagen tillbringar jag i trädgårdens hammock för att vila mig i form.

Vid lunchtid är jag tillräckligt OK för att ta mig  busstationen. Jag reser de fyra milen på egen hand från Nusaybin till Mardin.
Pepsi cola hjälper mig att piggna till lite. Klockan är två när jag checkar in på hotellet, som drivs av en arabisk familj. Det är lite av ett boutique hotell, har bara 5 rum i form av stenlagda grottor och med vänlig personal.

Mardin

Mardin ligger en liten bit upp i bergen med en storslagen utsikt över den mesopotamiska slätten. Det är en av Turkiets äldsta städer och dess historia går tillbaka flera tusen år. Staden har sett många civilisationer komma och gå, vilket har gjort den till en smältdegel av olika kulturer och religioner, där assyriska, arabiska, kurdiska och turkiska influenser smälter samman.

Idag är Mardin en modern storstad med 180.000 invånare och ett viktigt kulturellt och turistiskt centrum i Turkiet.
Stadens historiska byggnader, kloster och moskéer lockar besökare från hela världen. Mardin är särskilt känd för sin unika arkitektur, där byggnaderna är gjorda av honungsfärgad kalksten. Dess mångfaldiga historia har lämnat tydliga spår på både arkitektur och kultur, vilket gör Mardin till en plats där historien verkligen känns närvarande.

Hur renhållningen genom smala gränder och upp- och nedför branta stentrappor fungerar?
Med en åsna!
En man plockar skräpet och driver åsnan som bär sopsäckarna framåt.

Jag fortsätter vilan på hotellet i Mardin och vaknar upp först i 6-tiden. Tar en dusch och känner mig lite bättre. Jag går upp på huvudgatan och här är fullt med folk. Luften känns frisk och temperaturen är äntligen njutbar, 23°.

Jag köper ett kex och en ayran, som jag avnjuter på hotellets terrass under en om-några-dagar-fullmåne.
Det blir en tidig kväll och imorgon ska jag vara på banan igen.

Matkulturen

Vaknar och känner att idag blir det inte 30.000 steg. Sömnen jag varit bra men magen känns fortfarande av och från hotellets frukost äter jag minimalt.

Jag missar alltså en av de saker, som jag hade sett fram emot i Mardin: Maten. Nu hade 1½ dag långt ifrån räckt till för att prova
så mycket av det som staden erbjuder av mat med influenser från arabiska, kurdiska, turkiska och assyriska kök.

Matkulturen bygger på lokala råvaror som fårkött, olivolja, bulgur, valnötter och en rik variation av kryddor.
Många rätter är kryddiga, men inte nödvändigtvis heta, och smakerna är komplexa med en balans mellan salt, surt och sött.

Istället förlitar jag mig på en diet med ayran, bananer och Pepsi cola. För att vara på den säkra sidan letar jag upp ett apotek
och får en mix med piller som ska vara bra mot magsjuka.

I Mardins historiska stadsdel löper vägarna horisontellt men vertikalt är det trappor som gäller. Det finns i princip en huvudgata
med biltrafik och i övrigt är det smala gränder att ta sig fram på. Överallt är det små butiker och stånd som erbjuder det mesta man kan önska.

Det som lockar extra i matväg är mandlar och nötter, Cevizli Sucuk - som är en traditionell godsak tillagad av valnötter och druvjuice - bakverk som baklava och Zingil som liknar churros, turkisk kaffe med flera olika smaksättningar och naturligtvis en uppsjö av olika frukter.

Av det som inte går att äta bjuds tvålar som tillverkas med naturliga ingredienser och hantverksmetoder som har gått i arv i generationer. De vanligaste är Laurbärstvål, som tillverkas av oljan från frukterna på laurträdet (som även används för att göra lagerblad), och olivtvål. Vill man prova något extra, kanske tvål gjord på åsnemjölk kan vara något.

Dessutom finns mycket fina textiler att välja på, liksom syrianska viner. Det är också ett mecka för den som tycker om guld och smycken. Här finns traditionella syrianska smycken, filigranarbeten, vackra guldmedaljonger och broscher.
Mardin är känt för sitt rika hantverksarv och smycken, särskilt i guld, spelar en viktig roll i regionens traditionella kultur.

Nu blir det varken smycken, textiler eller vin i shoppingpåsen utan jag nöjer mig med några tvålar, blandade mandlar och Cevizli Sucuk. Det blir inte heller någon av Mardins traditionella rätter, utan en middag med banan och ayran.

Jag har dock loggat hela 22.000 steg under dagen i Mardins gränder och trappor så formen går åt rätt håll.

Återresa

Solen har just stigit upp från horisonten när jag lämnar hotellet och tar en taxi till flygplatsen utanför Mardin.
Incheckning och säkerhetskontroll går smidigt och jag får till och med behålla min flaska vatten ut till gaten.

Om det var dieten på ayran och bananer eller pillermixen från apoteket i Mardin eller en kombination av bägge må vara osagt,
men magen känns som vanligt igen. Nu ska man ju inte ropa hej förrän man passerat hela bäcken, men under flygresan börjar
jag känna mig hungrig.

Jag har valt ett hotell nära flygplatsen och taxiresan dit tar bara 20 minuter och 215 turkiska lira. Det är ett fräscht hotell och jag
får ett rymligt och städat rum högst upp.

Efter en efterlängtad lunch och lite shopping av kvällsgodis, blir jag inne på rummet resten av dagen. Det är 1½ timmes promenad till havet och regnskurar utlovade, så jag väljer att sortera och sammanfatta intrycken från resan istället.

Reflexioner

Vi bodde 4 mil från Istanbul centrum, där vi valt ett billigt hotell. Istället fick vi betala med tid för de långa resorna mellan centrum och vår stadsdel. Det finns ju mer spännande saker att göra när man besöker en ny plats än att sitta och titta på trötta passagerare 2 timmar varje dag.

Istanbuls berömda sevärdheter får man liksom inte missa, men de kräver tid och vi rusade nog igenom några av dem för snabbt. Det är ju också en upplevelse att sitta och ta en kopp kaffe eller te i en storstad och bara iaktta stadslivet.

Mardinprovinsen är en helt annan värld än den i Istanbul. Här fick jag en inblick i det kurdiska samhället och en djupare förståelse för kampen och traditionerna som präglar den delen av landet, något jag aldrig hade kunnat få som vanlig turist.
En annan, inte lika positiv upplevelse, var värmen. Lokalbefolkningen i Nusaybin pratade också om att det var så varmt för att vara så sent på året.

Turkiets är idag ganska dyrt att turista i. Den höga inflationen har naturligtvis i första hand drabbat lokalbefolkningen, men det kostar även mer för den som vill turista. I Istanbul klarat man sig runt på engelska, men i Mardinprovinsen är det teckenspråk som gäller, om man inte, som jag, har med sig någon som kan både turkiska och kurdiska.

Att bekanta sig med lokalbefolkningen, bo i deras hem och äta tillsammans med dem var kanske den största behållningen av resan. Det får jag tacka min guide Berzani för, som också tolkade en del av de samtal som jag annars bara var oförstående
åhörare till.

Efterord

Berzani Anter är nära släkt med den bortgångne journalisten, författaren och aktivisten Musa Anter, vilket hade en stor betydelse på resan. Han var kurd och föddes 1920 i Nusaybin i sydöstra Turkiet. Han kämpade för kurdisk kultur och språk, vilket ofta undertrycktes av staten. 

Musa Anter skrev på både kurdiska och turkiska och var känd för sitt engagemang i den kurdiska frågan. På grund av sina åsikter fängslades han flera gånger. Han mördades 1992 i Diyarbakır, och mordet tros ha varit politiskt motiverat. 

Anter har därför blivit en symbol för kampen för kurdiska rättigheter och yttrandefrihet. Att bära namnet Anter innebär att många dörrar står öppna i det kurdiska området. Berzani, som är född i Mardinprovinsen, och hans släktanor gav mig alltså en insyn i framförallt det kurdiska samhället som jag annars inte hade kunnat få som en "vanlig" turist.

En vecka efter jag kommer hem hör Berzani av sig. Under veckan har den kurdiska gerillan genomfört ett dödligt
terrordåd i Ankara. Den turkiska staten har efter det attackerat påstådda kurdiska mål i både Irak och Syrien.
Berzani berättar att han både hört krevaderna och sett röken från den andra sidan av gränsen.

Hoten kommer väldigt nära ibland i dagens värld. Som svensk resenär är det klokt att ta del av råd och reseinformation
om världens länder från Sveriges ambassadörer. Det gör du genom att ladda ner UD Resklar.

Alla bilder: Ulf Söderström

Relaterat från ReseMagazinet våren 2013

Resebrev från Kurdistan

På världens äldsta bebodda plats pratar många svenska

Kurdistan är Irakiernas semesterparadis. Här kan man vistas utan att vara rädd för bombdåd och annat elände.
Vi flög till Erbil med ny fin flygplats. Anlände kl 4 på morgonen. Inga problem med pass. Vi behövde inte visum. Mycket billig taxfree som var öppen vid denna tidpunkt. Fick i princip köpa vad vi ville.
 
Märkte ingen tullkontroll. Inga människor att möta anhöriga i Terminalen. Alla passagerare fick åka buss 1 km
till en mötesterminal. Maximal säkerhet.
 
Halva priset med nätbokning
Hotellet hade vi förhandskollat på Agoda och våra lokala förhandlare kunde inte få bättre pris än vad vi hittade
 på nätet; 50% rabatt.
 
Erbil är historiens vagga, med ett Citadell med anor sjutusen år före Kristus. Nu ett restaureringsprojekt som Världsarv.
 
Lyx och kultur
En otrolig expansion i regionen. Olja. Här byggs lyxhotell och köpcentra samt infrastruktur. På samma gång fanns det gamla där med bazarer och vad där tillhör.
 
Sverigerelationer
Påfallande många kunde svenska. Nästan överallt mötte man människor som hade relation till Sverige. Bott
och jobbat där eller hade släktingar där.
 
Gick in i en guldsmedsaffär på måfå och ägaren hade bott i Sverige i 15 år. Delar av familjen var kvar.
 För att kolla hans priser gick vi in i en annan affär. Den ägaren hade 2 bröder och 3 systrar i Sverige.

Swedish Village
Två fantastiska semesterbyar ägdes av svenskkurder. Den första var byggd med fristående fjällstugor - allt från Dalarna. Med passande namn: Swedish Village. Ett stort hotell och en restaurant tillhörde anläggningen.

Där blev vi bjudna på en fantastisk lunch.
Den andra byn låg längre upp i bergen och där fanns 350 hus. Restaurant och nöjespark. Ägdes av mannen som började importera jasminris till Sverige. Restauranten drevs av Pizzakungen i Eskilstuna Antar Antar, vars pappa var kurdisk författare och mördades av turkarna. Nu har man fått upprättelse och ett symboliskt skadestånd.

När vi färdades i bergen, såg vi minnen efter Saddams härjningar. Många ödebyar.

Vänlighet
På hotellet tilltalades vi av andra gäster. De hörde vi var svenskar och själva kom de från Bagdad och var nu på semester. De frågade om vi behövde någon hjälp. De kunde ställa upp med vad vi ville. De jobbade i Skärholmen men var hemma i Bagdad och hälsade på. Alla visade samma vänlighet mot oss svenskar.

När vi talade med växlingskillen frågade jag efter en bankautomat. Behövde pengar. Skulle gå på museum och
åka taxi. Hans svar var: Du behöver inte gå till någon automat. Du får det du tränger av mig.

Kurdistan kanske inte är vårt semesterparadis, men mycket är vackert och med vänliga människor och stor gästfrihet. Kontraster mellan nyrikedomen och det gamla. Expansionen är fortfarande i sin linda.
     
Och oljan finns där. Kvalitet kostar. En god middag på första klass restaurant 100 US dollar utan dryck.

                                                                                                                 Jan Thulin våren 2013

Från Budgetres Arkiv. Resebrevet kan tjäna som exempel på hur det var vid denna tiden och jämföras med hur det är nu.
Du kan läsa om Erbil idag > här

Citadellet i Erbil. Sägs vara världens äldsta bebodda plats. Bild: Wikipedia